En och annan kanske undrar vad allt detta tal om SI:s tillkortakommanden och försyndelser handlar om. Nu vill jag därför ge en kortversion:
SI har varje år en budget på ca 500 miljoner.
Den del som går till stödet av undervisning om svenska språket och kulturen i världen har hittills uppgått till ca 13 miljoner kronor.
SI påstår sig vara i ett trängt ekonomiskt läge, men har trots detta på senare tid gjort rader av nyanställningar av kommunikatörer och informationsstrateger.
Plötsligt har man märkt att man levt över sina tillgångar och då slår man till mot något man tror man kan komma undan med, nämligen svenskundervisningen i världen (trots att det egentligen av tradition är SI:s kärnuppgift).
13 miljoner är inte mycket men det är pengar och SI får idén att ta fem miljoner därifrån för att lösa sina problem. SI TAR FEM MILJONER.
Men var ska man skära rent konkret? Man väljer stipendierna till utlandslektorerna, tar bort sju och sparar 1,4 miljoner. Man väljer en av de fyra som organiserar finansieringen av svenskundervisningen och sparar en bit till. Man skär på ytterligare några ställen. Man gör inga konsekvensanalyser. Går det så går det.
När man märker att man fått ögonen på sig säger man ”vi har ett stramt budgetläge”, ”vi måste se över kostnaderna” och ”vi prioriterar en bred service”. Och om någon frågar eller kritiserar upprepar man det och sedan upprepar man det igen.