Återblickar på oktoberresan – del tre

Den tjugoandra oktober gjorde vi så den där resan upp till Domodossola. Jag tackar Steph av hjärtat för att hon var beredd att ägna en dag av sitt liv åt att vandra längs vägarna till eller i mitt förflutna.

Vi tog tåget och for först en kort för mig inte så intressant sträcka och sedan förbi alla de kända platserna längs Lago Maggiore – Arona, Stresa, Baveno och andra – vidare längs Lago di Mergozzo och så upp i Valle del Toce förbi Ornavasso, Vogogna, Piedimulera, Pallanzeno, Villadossola och Beura-Cardezza. Namnen och utblickarna, allt så igenkännligt, så nästan helt detsamma som för över 45 år sedan. Och så var vi framme i staden där jag en gång levat. Jag tror att tiden med Sandro präglat mig lika mycket som barndomen. Åren i ett människoliv är så väldigt olika långa. Vi gick uppför den raka gatan som för in i staden från stationen efter att jag kastat en blick in i Bar della stazione, där Ezio en gång jonglerade så skickligt med de små crodino-flaskorna och var en sådan perfekt sjuttonårig bartender. Ja, han var ett par år yngre än jag, men nu är han död, det vet jag för han var den siste här jag hade kontakt med. Ja, vi gick alltså uppför den där gatan som jag aldrig visste vad den hette och Bar Moderno fanns kvar på sin plats på hörnan och inuti hade mycket lite förändrats. Vi strök förbi bion som jag nu inte blev klok på om den fortfarande var en biograf. I minnet såg jag glöden från tittarnas cigaretter röra sig i salongens dunkel. Vi kom fram till Municipio och vek in i den ofta mörka gränden bakom. Det var där vi bodde – Via de Raimondi 7. Jag tittade upp mot fönsterluckorna till vårt rum. Ja, Sandro är sedan länge död. Han var ett år yngre än jag men det hjälper inte. Och jag har ingen att dela synen med. Men Steph gick där med mig och Miki.

Det mesta av det jag upplevde går inte att berätta men några saker vill jag säga. Vi gick den korta sträckan från Via de Raimondi till den lilla kyrkan Madonna della Neve. Där satt vi ofta på trapporna, Sandro, jag och kanske Ivano eller Marco eller Roberto och hans syster Lauretta. Ofta hade Sandro gitarren med sig och vi sjöng de där sångerna av de Gregori, Guccini, de André, Gino Paoli, Lucio Dalla och alla de andra långt in i nätterna.

Vi gick vidare mot Monte Calvario förbi Circolo Cattolico där gubbarna ofta satt och drack rödvin ur små tjocka glas. En gång firade vi jul med de där gubbarna, Sandro och jag.

Jag frågade Steph om vi kunde gå upp förbi några av pilgrimsstationerna på berget och hon sa ja och vi gick väl till den fjärde eller femte. Längs den golgatavägen utspelade sig många scener ur min ungdom. Men dem låter jag nu vila. Ett mål till hade jag och det var min svärfars vinaffär eller vad man ska kalla det, ”vinaffär” motsvarar inte den dunkla fuktiga lokal där Vincenzo hade sin vinförsäljning och sin inofficiella ”cantina sociale” för de små krokiga syditalienska gubbarna. Vincenzo, själv från Squinzano i Puglia, var längre och större än de andra men han hade mycket kort stubin och ofta hörde man honom vråla inifrån cantinans mörker: ”Fuori dal negozio! Fuori!”. Ja, han tröttnade lätt på alla och körde ut dem hals över huvud. Denna affär ville jag återse så vi gick tillbaka till Madonna della Neve och svängde in på Via Gibellino. Jag visste inte numret men jag visste positionen, på ett ungefär i alla fall. Vi följde gatan som lutade svagt nedåt. Jag tittade på väggarna och fönstren. Ja, rostiga järngaller nästan överallt, så var det då också, men var var ingången? Jag stannade framför nummer 29 men där fanns ingen dörr. Den var igenmurad.

Jag hejdade en kvinna i min ålder som kom gående några steg ifrån oss och jag frågade om hon visste något, men hon sa att hon bara bott i stan i tjugofem år och att hon inte kom ihåg att det sett annorlunda ut här under hennes tid. Steph och Miki och jag stod där och tittade på muren en stund och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra, men så kom en annan kvinna nerför gatan åt vårt håll. Hon kunde kanske vara närmare åttio. Jag frågade henne om hon visste något och hon svarade att ja och så sa hon namnet Vincenzo Spoti och suckade lite och fortsatte ”aveva una vita tribolata” och så nämnde hon Marta, den arma hustrun, ja, hon hade det inte lätt. Och så sa hon nu var alla döda, sonen också och jag sa att jag en gång varit hans fru. Hon suckade igen och önskade deras själar frid och så la hon till att hennes man brukat köpa vin där men att det nog var närmare trettio år sedan man murade igen dörren. Jag tackade henne och vi tog farväl och så gick Steph, Miki och jag in på gården på baksidan. Där var allt sig likt utom att det nu stod några bilar parkerade där. Ja, så här såg det ut, sa jag ohörbart till mig själv.

Det här kan nog räcka, så nu för jag oss alla tillbaka till stationen och förvånas än en gång över hur nära bergen står och hur höga de är. Det tänkte jag aldrig på när jag var i tjugoårsåldern.