Innan jag somnade igår kväll läste jag Pappas lilla skrift ”Snoilsky i Varberg” som avslutas med texten om dikten ”Vågbrytaren”, en dikt som ju också finns på en liten tavla i Varbergs hamn (genom Pappas försorg). Inatt sov jag utan påträngande drömmar om märkliga möten med packlårars innandömen. Ett långt steg låg bakom mig. På morgonen när Miki och jag gick ut hade jag för första gången på länge – fyra dagar – inte med mig någon mödosamt och oskickligt ihopvikt kartong undr armen. Vi gick med lätta steg bort mot kaféet på bensinmacken ute vid den stora bullrande Slavonska för att stråla samman med Đurđica och hennes stora vilda schäfer Hajdi. Ja, denna plats för morgonkaffe är Đurđicas val – hon tycker hon har mest sinnesro där. De övriga gästerna på ”terrassen” var en grupp mycket unga poliser som Đurđica skämtade lite med. Vi pratade om hennes nya arbete på keramikverkstaden och om ett konstigt glasföremål jag hittat i min lägenhet – de förra ägarna lämnade kvar ett närmast komplett bohag – och om hur väldigt skönt det är att jag lyckats packa upp allt. Vi pratade också lite om vad vi köper var på Branimirova tržnica och om vad som kan finnas under vilken disk. Mycket oväsen strömmade in från genomfartleden och från biltvätten bredvid och vi märkte att dagen började bli het.
Och nu är Miki och jag hemma igen och jag betraktar mitt verk. Visst, sista steget återstår och vem vet vilka komplikationer som kan uppstå med uppsättandet av bokhyllorna, men det är inte nu.
Jag vet nu mer eller mindre exakt var varje bok befinner sig. Säkert ofta just ”mindre exakt” men det är gott nog. Nej, det här är inte någon travesti på skapelseberättelsen utan det är en skildring av ett ögonblick av lite djupare förståelse av det som sägs där på den sjunde dagen. Så här får man kanske inte säga men det är det jag tänker. Måste jag dölja mina tankar även om de kan tyckas förmätna? Miki vilar närmast symboliskt på den kvarlämnade soffan som nu höljs i ett tygschabrak från min sydafrikanska hälsa-på-Rudolf-resa. Miki vilar men blicken är vaken.
Jag bläddrar lite i den stora tunga stenfärgade boken ”Källarhändelser”. Jag läser kapitlet ”Lieber Martin”, ”Liebe Hannah” av Erik Wallrup. Det handlar om en brevväxling mellan Hannah Ahrendt och Martin Heidegger. Jag stannar lite vid sista stycket och plockar ut en passage där Wallrup citerar Heidegger så här: ”Du har lyckats fånga den inre rörelsen i mitt tänkande.” Och Hannah Arendts svar: ”Ingen läser eller har någonsin läst som Du.” Kapitlet klingar ut på detta sätt: ”Det visade sig att hans första brev var sanningsenligt. Arendt hade vandrat en väg, som var förborgad. Förborgad för honom.”