Efter den gångna kvällens och nattens något urspårade uppackande var det en lisa att sitta med Vesna på Dash denna morgon. Visserligen var dånet från väg- och rörarbetet på Korčulanska öronbedövande men vi seglade i samtalet iväg genom och ovanför bullret till ”Die Welt von gestern” i Zweigs anda och besökte i tanken gymnasiet i Karlovac där Nikola Tesla en gång gick och som en av mina studenter under ett av mina första år här talade om på ett för mig omskakande sätt: ”Tänk, jag har suttit i samma bänk som Nikola Tesla, eller i bänken bredvid. Jag är så stolt över att ha gått i den skolan. Det kan ingen ta ifrån mig.” Och Vesnas far, som var järnvägsarbetare, gick där och de brev han skrev till sin syster senare i livet vittnade om den djupa och gedigna bildning denna skola gav. ”De var litteratur och samtidigt så fyllda av värme och respekt. Dubbelmonarkins ideal fanns i detta, allt hade sin plats och var där.” Vi blev lite rörda och ett tag kände jag hur tårarna steg upp i ögonen. Ett vackert ögonblick i mitt liv.
Men nu är jag tillbaka på ”brottsplatsen”. Utanför fönster är det redan mycket ljusare än på bilden jag tog innan jag gick ut.
Jag funderar lite på gårdagens överdrifter. Det som hände var att jag kom in i en låda med brev, bilder och dagböcker. Och då gjorde jag det jag borde ha låtit bli med: Jag började läsa och rutschade ner i den ena tidsfickan efter den andra. Jag var barn (i Farmors brev), jag var 17 och 27 (i mina dagböcker), jag var i andra tider (i breven från dig och dig och dig). Utmattad satt jag sedan länge på golvet och visste inte vad. Till sist bet jag ihop tänderna, buntade summariskt ihop alla tingen och staplade och pressade ihop dem tätt, tätt i ett tomt och hemligt utrymme.
Sedan plockade jag upp pärmar från den tiden då jag undervisade i tyskspråkig litteratur, bläddrade liksom återhållsamt i dem och jag tyckte att jag hade en viss överblick, kanske ordning. Men på botten av den lådan fann jag sedan ett ganska tjockt skick med böcker jag hade glömt att jag hade: Bohumil Hrabal på tyska, Terézia Mora, Jean Paul, mera Calvino, Paul Auster och många till.
Ännu en gång hotade min mödosamt åstadkomna bokstavsordning att falla isär, fast nu kanske jag ger mig. De här böckerna får vänta till bokhyllorna finns. Idag ska jag försöka göra något med alla historieböckerna. Egentligen hade jag velat säga något om varför jag har så många böcker om fördrivningen av tyskarna från områdena öster om Oder-Neiße, men jag låter bli, för jag är inte upplagd för att försvara detta nu. Jag kan alltså, men jag vill inte. Inte i denna stund.
Det var en gripande blogg Bodil. Fantastiskt att läsa om Tesla och det där gymnasiet. Sedan vore det etikett-brott att inte säga, att du var vacker redan som ung. Vilken fantastisk bild på dig!
Tack Thomas, och nu är jag rätt utmattad efter allt grävande i böcker och det förflutna och egentligen är det nästan klart, klart för inflyttning i bokhyllorna när de kommer alltså.