Språkfrågan – igen

Minns ni hur en del människor alldeles i början av Rysslands anfallskrig mot hela Ukraina tyckte sig finna ”förklaringar” till angreppet i språkfrågan eller den ukrainska språklagen. Det mesta som sades i den riktningen hade sin källor i den ryska propagandan. Men många i Väst ville ”förklara” eller ”förstå” våldet.

Här följer nu ett avsnitt av en bloggtext jag publicerade Under pausträdet den 4.5 2014. Textens helhet går lätt att hitta men jag vill inte trötta er med att skriva för långt här och nu:

Det dyker fortfarande upp uttalanden om att ryska språket skulle vara diskriminerat eller behöva försvaras i Ukraina och ibland tycker någon att detta – som alltså inte är sant – är en av orsakerna till Ukrainas förfärliga belägenhet idag.

Först något om språklagen från 2012, som kom under Janukovitj och i motsats till vad som gällt under perioden dessförinnan befriade denna lag tjänstemän i väsentligen ryskspråkiga områden från kravet att lära sig ukrainska, vilket gjorde att det i praktiken blev myndigheten och inte medborgaren som fick rätten att välja språk vid möten dem emellan. Till saken hör också att denna lag genomdrevs på ett rättsvidrigt sätt. Den 23 februari i år röstade det ukrainska parlamentet för ett upphävande av lagen. Efter detta gick den putinska propandan upp i högvarv och fick det inträffade att se ut som ett åsidosättande eller förtryck av ryskan i Ukraina, en del talade till och med om ett förbud. Följden blev att lagen inte undertecknades av tillförordnad president. Detta av försiktighet eller rädsla för ytterligare propagandaoffensiver.

När det gäller massmedia i Ukraina förhåller det sig så att ryskans ställning mångdubbelt starkare än ukrainskans. Till och med i Lviv, i västra Ukraina, kan det vara svårt att få tag i tidningar eller tidskrifter på ukrainska, medan det finns en uppsjö av publikationer på ryska. Detsamma gäller TV-kanaler.

Nyss läste jag en understreckare i SvD skriven av Lena Jonson (docent i statsvetenskap, f d Rysslandsforskare vid Utrikespolitiska institutet och kulturråd i Moskva, aktuell med boken ”Volga och inre Ryssland. En resa i tid och rum” [Dialogos Förlag]) som bär titeln ”Putins enhetsdröm kan få Ryssland att spricka”. I texten ingår ett intressant avsnitt om språkfrågan i Ryssland, som jag klipper in här:

En fråga med speciell sprängkraft är språkfrågan. Att så är fallet är inte konstigt mot bakgrund av att det ryska språket under Putin alltmer trängt undan de lokala språken. Därmed går ingången till den lokala nationella kulturen förlorad. 2018 antogs en federal lag som upphäver all obligatorisk undervisning i det lokala nationella språket i skolorna. De nationella republikerna införde obligatorisk undervisning av det egna språket under 1990-talet vid sidan av det ryska språket. Med 2018 års federala lag blev valet av språk frivilligt, det vill säga att avgöras av varje skolelev och föräldrar.

På ytan tycks denna lag medföra ett demokratiskt förfarande men kritikerna av språklagen menar att lagen är ett dråpslag mot republikernas nationella språk. Ryskan kommer att ta över helt och den lokala kulturen på sikt försvinna. För kritikerna gäller frågan om språket därmed också frågan om den egna kulturens överlevnad. När den finsk-ugriske udmurtiske filosofiprofessorn Albert Razin i Izjevsk i september 2019 tände eld på sig själv i protest mot lagen och avled fick denna händelse stor resonans i hela Volgaområdet.

En rad nationella organisationer gick i spetsen för motståndet mot språklagen. De har sedan lagen antogs klassats som ”extremistiska” och förbjudits. De hade oftast sina rötter i 80-talets glasnostperiod och spelade stor roll under 90-talet. De verkade för att stärka det lokala nationella språket och sprida kännedom om den egna kulturen och den egna nationens historia. Bland dessa förbjudna organisationer finns Basjkort (från Basjkortostan), U vij (Mari El) och Tots (Tatarstan). Deras ledare har gått i exil för att undkomma repression.

Om detta talade naturligtvis inte kritikerna av den ukrainska språklagen. Varför inte? Gissningsvis för att sådan information inte var användbar i arbetet för att förklara och försvara Rysslands orättfärdiga angrepp på Ukraina.

Redan under det beskäftiga babblets intensivaste dagar i slutet av februari och början av mars hade det varit lätt att inse att Ryssland inte har en enda legitim anledning till sitt överfall på Ukraina. Inte en enda! Och nu måste man vara blind i hjärta och själ för att kunna tro att det Ryssland gör mot Ukraina på något sätt är försvarbart. Eller ond.

Slava Ukraini!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *