Språkfrågan och språksvaret

I början av det ryska anfallskriget – ett krig som sedan ganska snabbt degenererade till folkmord och massförstörelse – i Ukraina fanns det en rad förnumstiga röster i Väst som pekade på något de kallade ”språkfrågan”. Man sa att man i viss mån kunde förstå att ryssarna ”ville försvara” de ryskspråkiga i östra Ukraina och man klagade på den ukrainska språklagstiftningen som satte ukrainskan före ryskan (!) och man lirkade lite hit och dit och ansträngde sig för att se något som kunde ”förklara” kriget.

Nu när det ryska krigets ansikte blivit allt tydligare i all sin skam och uselhet sker vid sidan av allt annat en språklig utveckling i Ukraina, en utveckling som innebär en avveckling av ryskan i Ukraina. I The Guardian läste jag idag om hur unga människor i östra Ukraina nu ställer sig till ryskan:

After the annexation of Crimea, in 2014, Zinkivskyi started trying to speak some Ukrainian with a few friends. Now he has fully switched, and for the first time is also introducing political and patriotic themes into his art.

The language issue is something that comes up again and again in Kharkiv. Oleksandra Panchenko, a 22-year-old interior designer, said that since 2014 she had been trying hard to improve her Ukrainian, but conceded that she still often speaks Russian with friends.

However, she is adamant that by the time she has children, she will be fluent enough to speak only Ukrainian at home. "I grew up in a Russian-language family, my kids will grow up in a Ukrainian-language family", she said.

Nu har alltså språkfrågan fått sitt språksvar.