Några av mina översättningar av Else Lasker-Schülers dikter publicerades för en tid sedan i ”Lyrikvännen”, men denna lyrikens vän ville trots att jag uttryckligen bad om det inte visa originalen, så nu väljer jag en och visar den i både i original och översättning, så att ni kan se dem tala till varandra. Och bilden här är skapad av poeten själv.
Der Letzte
Ich lehne am geschlossenen Lid der Nacht
Und horche in die Ruhe.
Alle Sterne träumen von mir,
Und ihre Strahlen werden goldener,
Und meine Ferne undurchdringlicher.
Wie mich der Mond umwandelt,
Immer blindes Geschimmer murmelnd,
Ein Derwisch ist er in seinem Wandeltanz.
Weißgelbenjung hing sein Schein
Schaumleicht an der Nacht,
Und jäh über die Wolken sein Lawinengedröhn
Immer grauab,
Mir zur Seite streifte sein Gold.
Mein Heimatmeer lauscht still in meinem Schoß,
Helles Schlafen – dunkles Wachen …
In meiner Hand liegt schwer mein Volk begraben,
Und Wetter ziehen schüchtern über mich.
Ich lehne am geschlossenen Lid der Nacht
Und horche in die Ruhe.
°°
Den siste
Jag lutar mig mot nattens slutna ögonlock
Och lyssnar in i ron.
Alla stjärnor drömmer om mig,
Och deras strålar alltmer gyllene,
Och mitt fjärran allt mindre genomträngligt.
Månen vandrar kring mig,
Ständigt mumlande sitt blinda skimmer,
Är han en dervisch i sin förvandlingsdans.
Vitgulungt låg hans sken
Skumlätt mot natten,
Och plötsligt ovan molnen hans lavindån
Grått lod,
Förbi mig strök hans guld.
Mitt hemlandshav lyssnar stilla i mitt sköte,
Ljus sömn – dunkel vaka…
I min hand ligger tungt mitt folk begravet,
Och skygga vandrar vindar över mig.
Jag lutar mig mot nattens slutna ögonlock
Och lyssnar in i ron.