Den här texten publicerades så sent som igår i Hufvudstadsbladet, men jag tar redan nu tillbaka den till mina domäner, eftersom Filipenkos bok i hög grad handlar om det som händer nu. Den handlar om Sovjetunionen ja, men den handlar också om Putinland och det av Putin nedtrampade Belarus och om det av Putin i denna stund så svårt sargade Ukraina. Må Putin gå under!
Eftersom Sovjetunionen var så stort och hade så stora mål kunde ingen begära av detta land att ens göra ett försök att undvika att trampa sönder sina medborgare. Detta måste vi inse. Och efterföljarna måste vi förstå.
Sasja Filipenkos roman ”Röda korset” är en brutal skildring av ett människofientligt system i det förflutna och dess närmast sömlösa övergång i människofientliga system i nutid. Språket är vardagsnära och ofta lågmält och översättaren har så långt jag kan avgöra lyckats väl med att föra texten över språkgränsen.
Inledningsvis vill jag erbjuda ett slags ”borrkärna” ur boken för att visa er dels vilken verklighet som skildras dels hur den skildras dels hur översättaren formulerat det. Textstället är från slutet av romanen och vi får där uppleva hur någon talar till och om den i årtionden plågade huvudpersonen:
”– Hon bara ljuger. Det var säkert ingen som gjorde hennes dotter illa heller. Hon borde tacka för att staten tog hand om hennes barn medan hon själv satt inne. De hade lika gärna kunnat lämna flickungen på gatan. Gumman är senil bara. Det fanns ingen repression, det där är struntprat bara. Jag har sett en dokumentär. Stalin försökte hålla samman landet, och nu försöker de där demokraterna förfalska dokument och placera ut dem i arkiven, allt för att svartmåla partiet. Men hos oss här i Belarus kommer det inte att lyckas! Våran batka kommer inte att tillåta det!” (Aleksandr Lukasjenko är president i Belarus sedan 1994.)
Handlingen på nuplanet består i en rad möten mellan två grannar i ett hyreshus i Minsk år 2001. Den ena är Tatiana Aleksejevna, en nittioettårig kvinna som under andra världskriget arbetade som maskinskriverska på ett sovjetiskt ministerium och som därigenom kom att få inblickar i handlingar som rörde sovjetiska krigsfångar. En dag finner hon sin mans namn i en lista och i sin skräck gör hon sitt första ”felsteg” som sedan följs av andra.
Romanen är ett dokument över vad som skett och ännu sker – fiktionen finns insprängd i de enskildas öden – och en av dess grundstenar är en rad dokument, till en del citerade i texten, från Röda korsets arkiv i Genève. Dokumenten är från andra världskriget och de utgörs av en samling brev där Röda korset vänder sig till den sovjetiska ledningen och erbjuder sin hjälp vid fångutväxling och med förnödenheter åt sovjetiska fångar i Tyskland. När Filipenko visar breven visar han också svaren eller snarare tystnaden från sovjetiskt håll, ibland uttryckt i ord: ”besvaras ej”. Det var nämligen så att en sovjetisk soldat som lät sig tas till fånga var en desertör, en föraktlig brottsling:
”– Hela det här ältandet av krigsfångefrågan var bara ett störningsmoment för oss. NKID hade viktigare saker att tänka på. Dessutom hade vi fått höra att en soldat som kämpar tappert inte kan bli tagen till fånga. Om en soldat ger sig är han feg.”
Fylld av oro fortsätter Tatiana att arbeta på ministeriet, hon lever i ständig rädsla för vad som ska hända hennes lilla dotter, hennes man, henne själv. Till sist slår fällan igen och hon förs till ett läger och dottern till ett barnhem. De hinner inte förstå vad som händer innan det är ett faktum. Åren går och Tatiana lever i lägret och det som håller henne uppe är det flackande hoppet om att en dag få förenas med maken och dottern. Särskilt under den första tiden går hon igenom svåra kroppsliga umbäranden. Hon bor i ett iskallt utrymme i en före detta fabrik och sover på halm. Dessa rum kallas ”åttor” eftersom det under den långa vintern aldrig blir mer än åtta grader. Men så förändras åtminstone hennes dagar när lägerchefen upptäcker att hon kan skriva maskin och hon får arbeta inomhus i ett varmt rum i stället för ute i iskylan. Handlingarna hon skriver ut talar i sakliga ordalag om lägrets fasor. En av rubrikerna lyder så här: ”Upplysningar avseende barnadödligheten i lägret första halvåret 1945”. En annan text tar upp hur döda fångars tandproteser ska handhas. Men Tatiana är lyckligt lottad som får vara inne i värmen om dagarna. Hon utför sina sysslor och följer de instruktioner hon får:
”Då och då hände det att kroppsdelar försvann från de färska liken bakom baracken. Som regel blundade man för detta. Om det däremot någon gång gick så långt att de blev tvungna att upprätta ett protokoll skrev Tatiana Aleksejevna allting på vargarnas konto, trots att det aldrig funnits några vargar i trakten.
– Ibland drack lägerchefen sig full och ställde till med sitt favoritnummer. Han tog en spade, lade ett stycke härsket kött på den och gick ut på gården. Sedan fick var och en som ville av de fängslade kvinnorna lämna sin ’åtta’ och krypa fram till spaden på alla fyra för att bita av så mycket hon förmådde.”
Den andra huvudpersonen i Filipenkos roman är bokens jag; han heter Aleksandr och är en ung man som just flyttat in i lägenheten intill. Hans viktigaste roll i romanhandlingen är lyssnarens, men han har också sin egen tragiska historia, så fruktansvärd att dess smärta når in i Tatianas krossade värld.
Tatiana och Aleksandr förstår varandra först inte alls men något får dem att lyssna till varandra och så småningom blir de vänner och en dag tar de på hennes initiativ en taxi ut till Kuropaty, ett skogsområde där man funnit massgravar från NKVD:s dödsskjutningar under 1930-talet. Tatiana berättar att de belarusiska myndigheterna vill bygga en ringväg rakt över Kuropaty, så att minnesplatsen utplånas. Hon säger också att människor under månader skyddat platsen med sina kroppar. Aleksandr undrar varför man inte kan bygga ringvägen runt Kuropaty och får då till svar att han är naiv. Och Tatiana tillägger:
”Det är viktigt att förstå att det finns ett politiskt inslag. Vår ledare är röd ända in i benmärgen. Han tycker inte om att vi hedrar repressionens offer. Här är det kutym att hylla Stalin, inte att skälla på honom.”
Detta är alltså 2001. Och någonstans inne i boken som är skriven 2017 faller dessa på nytt så aktuella ord:
”I och för sig intalade man oss ständigt att vi var omringade av fiender – Polen, Finland, Japan – men jag kände att den verkliga faran fanns här, i Moskva.”
°°
Sasja Filipenko
Röda korset, 2021
Översättning: Mikael Nydahl
Förlag: Ersatz