Det har inte blivit krig i Ukraina nu, det har varit krig där sedan 2014. Putin har misshandlat landet i åtta år, fastän väldigt många i andra länder tittat bort. Den ukrainske författaren Serhij Zjadan skrev essän "Viktigast är att de överlever" 2014. (Här följer några avsnitt av texten som jag skrivit av.)
Viktigast är att de överlever
Mina bekanta tackar nej till att åka. Av olika skäl. Någon har föräldrar som inte kan lämnas kvar, någon har ett hushåll att ta hand om. Någon säger att han inte har råd. Någon säger ingenting, stannar kvar utan förklaring bara för att han stannar. Någon har principer, någon är rädd. I deras städer pågår redan strider. Civilbefolkningen dör.
…
Krig tar ju inte slut i och med att en sidan i en väpnad konflikt kapitulerar, särskilt inte för den som inte tagit i ett vapen. Kvar blir känslor av oförrätt, ilska, likgiltighet, brist på tillit. Kvar blir hjälplöshet och ett behov av rättvisa. Kvar blir rädslor. Jag vet inte om något hopp blir kvar.
…
Jag vet inte vad som händer med deras tro. Kanske blir den starkare och djupare hos dem, kanske är det just tack vare den som de stannar kvar idag i sina källare och övernattar i badrummet.
…
Den personliga erfarenheten har en sådan tyngd just för att den är omöjlig att förstå för någon som inte har upplevt den. Just därför är det bättre att helt enkelt tacka nej till ett visst slags erfarenhet. Om det finns en sådan möjlighet förstås.
…
Till vad kan man uppmana en person som övernattar i badrummet? Till lugn och tålamod? Människor som har förmågan att gömma sig i badrummet i timmar för att undgå granatsplitter saknar nog inte tålamod.
…
Då återstår alltså bara att skriva några allmänna fraser, att i varje brev fråga om igen om allt är bra och dra slutsatsen att så länge de skriver kan det inte vara alltför illa ställt med dem. Det återstår att skriva, om så bara för att inte oroa sig så mycket för dem, för om de svarar så är de ju vid liv och man kan slappna av åtminstone för en stund.
(översättning Susanna Witt)