Ukraina och Europa

(senast publicerad på facebook den 21 januari detta år)

Här nedanför följer först en kort kommentar av mig från den 27.3 2014 och sedan – och det är huvuddelen av texten – Jurij Andruchovytjs tal på Leipziger Buchmesse i mars 2006. Den suddiga bilden är från bokmässan i Leipzig vid samma tid:

I mina försök att följa vad som händer i Ukraina, stöter jag förutom stöd för Ukrainas rätt att bestämma över det egna landet också på rader av hypoteser om att det är EU:s fel att Putin erövrat Krym. Man ”förstår” att Ukraina hör till den ryska intressesfären, man ”förstår” att Putin måste ingripa mot ”fascismen” i Ukraina) och man undrar (plötsligt) om inte ukrainarna också behandlat tatarerna på Krym illa. En del talar lite mer komplicerat och anser att EU lurat Ukraina att tro på dess stöd. Detta används då som ett argument för, nej, jag förstår egentligen inte riktigt för vad. För att Ukraina inte borde bestämma över sina politiska ställningstaganden? För att Krym egentligen alltid skulle ha varit mer ryskt än ukrainskt?

Det är sant att EU inte visat alltför stor entusiasm för en anslutning av Ukraina till gemenskapen, men denna brist på entusiasm kan väl knappast ha provocerat fram Putins aggressiva inblandning i Ukrainas inre liv? Å andra sidan har det i Ukraina på senare år funnits många som längtat och hoppats på ett närmande till Europa. Och på att få välja sin framtid själva, utan att behöva ta hänsyn till att landet på grund av sin geografiska position av vissa betraktas som en rysk buffertzon. En av dem har formulerat denna önskan på ett mycket kraftfullt och bittert passionerat sätt. Läs Jurij Andruchovytjs tacktal i Leipzig 2006, där han tilldelades det prestigefyllda priset ”Leipziger Buchpreis zur europäischen Verständigung”. Det är ganska långt, men läs det noga:

Ärade damer och herrar!

Detta framträdande borde framför allt uttrycka tacksamhet. Förmodligen existerar litteraturpriser bara för att det ska finnas lite mer av denna helt och hållet positiva känsla i världen. Därför vill jag ta vara på tillfället att uttrycka min djupa tacksamhet framför allt gentemot dem som bidrog till arbetet med att publicera ”Zwölf Ringe” på tyska – ett hjärtligt tack till mitt förlag och min översättare. Det är framför allt deras förtjänst att vi – ni och jag – inte gått förbi varann i denna värld.

För det andra tackar jag dem som lagt märke till boken och skrivit om den, vilket gett upphov till bred resonans i tyska litteraturkretsar – jag är utan undantag djupt tacksam gentemot alla tyska recensenter.

För det tredje är jag tacksam gentemot de vanliga läsarna (fast i verkligheten är ingen läsare vanlig, alltså tillåt mig relativera begreppet), som sagt är jag tacksam gentemot alla dem som jag träffat och talat med på alla mina läsningar i stora och små städer i denna del av Europa, de som fyllde hela salar och visade intresse, för deras uppmärksamhet, sensibilitet, deras skratt, frågor och blyertsnotiser i marginalen. Men naturligtvis också de läsare, och det är många fler, som jag aldrig träffat eller talat med, fast jag kunde känna – det hoppas jag i alla fall – de känslor som mina texter framkallat i atmosfären. Jag är oerhört tacksam mot er alla.

Naturligtvis tackar jag Leipzig och instiftarna till detta pris, som är desto viktigare för mig eftersom det i namnet förenar två begrepp som var och är nyckelbegrepp för mig: Europa och närmande.

Jag måste tacka juryn för att det värdesatt mitt arbete så högt och paradoxalt nog beslutat sig för att ge priset för europeiskt närmande till ett verk som har dess motsats som tema, nämligen omöjligheten i ett närmande. […]

Men min tacksamhet fick sig en hård törn igen. Den 20 februari trycktes en intervju med Herr Verheugen i "Die Welt". Herr Verheugen är – för alla som inte vet det – en av den Europeiska kommissionens ledamöter, det vore alltså en underdrift att säga att han är en officiell personlighet – han är en superofficiell superpersonlighet. Herr Verheugen besvarar journalistens fråga om det förenade Europas framtid så här:
Om 20 år kommer alla europeiska nationer att vara medlemmar i EU, med undantag för de av Sovjetunionens efterföljarstater som idag inte är medlemmar i EU.

Verheugens uttalande har en katastrofal verkan på mig. Ännu en gång ger jag upp alla mina förhoppningar och tillåter mig att säga vad jag känner. […] Detta är säkert inte det riktiga stället att påtala detta drama, men jag måste helt enkelt tala om det, annars vore jag inte uppriktig.

Omständigheten att den andra framtiden, grunden för alla mina förhoppningar och ansträngningar, återigen har raderats ut förklarar kanske en sådan neuros.

I december 2004, i det underbara ögonblicket mellan den fullbordade brandgula revolutionen och upprepningen av presidentvalets andra runda, fick jag möjligheten att tala inför Europaparlamentarikerna i Strasbourg. Kärnan i mitt budskap bestod i att jag bad dem och hela den europeiska gemenskapen att hjälpa ett visst förbannat land att rädda sig självt. Jag sade till dem vad jag ungefär hade tänkt mig att de skulle säga: att Europa väntar på oss, inte klarar sig utan oss, att det i sin helhet bara kan lyckas med Ukraina.

Idag står det klart att jag bad om för mycket. Det har gått femton månader sedan dess och jag har levt här hos er i två tredjedelar av dem. Alltså – jag tillåter mig att vara sarkastisk – i Europa. Under denna tid har jag deltagit i ett dussintal intervjuer, offentliga debatter, runda bord, och ytterligare dussinet läsningar. Jag har återöversatt, och vid mina framträdanden ständigt citerat en enda, inte alls så dum idé – även vi är Europa. De orden formulerades i slutet av 1800-talet, alltså för 110 år sedan. Med dessa ord ville publicisten, essäisten och översättaren Ivan Franko rikta de medvetna europeernas uppmärksamhet mot de galiciska ukrainarnas, och överhuvud taget ukrainarnas olidliga utanförskap.

Det är en mycket smärtsam formulering. Hör bara: Även vi är Europa. En ensam röst i öknen. Det är 110 år sedan, men det nödvändiga i att åter formulera denna sats består fortfarande, har egentligen blivit ännu större. Alltså har jag försökt upprepa det vid alla möjliga tillfällen, för er hjälp till detta förbannade land, på vars språk jag skriver och förklarar mig, är livsnödvändig för mig. Och det vore inte så fantastiskt svårt att ge denna hjälp. Den består bara i att inte formulera något som tar död på hoppet. Det har visat sig att alla mina framträdanden var förgäves. Kanske talade jag för tyst eller för otydligt. Det europeiska närmandet har inte ägt rum. Istället ägde Visa-affären rum.

Det händer alltså även i Europa: Man tar till alla medel för att vinna valen. I detta fall: högerpolitiker angriper massivt sina motståndare, varpå ingen sida lider några större förluster. De bildade till och med en gemensam regering efter dessa ömsesidiga attacker. Den som lider under förlusterna är den tredje sidan, som ingen i slutänden tycker synd om, det ukrainska samhället, som nu under kommande år kommer att lysa som en varningslampa i genomsnittstyskens medvetande.

Lika beklagligt: inte en enda intellektuell från tysk sida som ifrågasatte åtminstone logiken i hela kampanjen. Inte en enda författare, filosof eller forskare som tvivlade högt på att det ukrainska samhället består av kriminella och horor, som alla vill komma in i det heliga Schengen-området för att hota välstånd och säkerhet.

Naturligtvis ber jag tusen gånger om ursäkt om någon av er skulle säga att det fanns sådana röster och att jag har missat dem. Men jag är rädd för att jag inte behöver be om ursäkt. Ja, jag har talat men inte blivit hörd.

Min vistelse här hos er går mot sitt slut, och jag återvänder till Ukraina utan något annat svar på min fråga än det som herr Verheugen formulerade så klart. Jag vet inte om ni märkte det, men i hans intervju dyker ordet Ukraina inte alls upp. Det lyder mer allmänt Sovjetunionens efterföljarstater. Men bara i Ukraina har hans uttalande framkallat dramatiska reaktioner. Man kan se det överallt – på tv-nyheterna, internetbanners, det sprids och kommenteras.

Och det är framför allt politiska revanschister, antieuropeiska, ryskfinansierade krafter, sådana som var vid makten igår och kallar sig opposition idag, trots att de vandaliserar valkampanjstånd, tänder eld på de politiska motståndarnas bilar, alltså beter sig precis som när de satt vid makten, lika fräckt och hänsynslöst. I princip har de redan börjat fira sin seger – vilket förintande slag för presidenten och hans europeiska dröm, vilket tillfälle att förhåna begrepp som Europaval, europeisk integration och demokratiska värden! Även utanför Ukrainas gränser gläder man sig: UKRAINA HAR BLIVIT SATT PÅ SIN PLATS, så låter en typisk attack på ryska internet. Inte så konstigt att allt går som det går.

Ganska klart också vem det är som herr Verheugen syftar på när han använder begreppet efterföljarstat. Det finns bara ett land i det postsovjetiska rummet som drömmer den europeiska drömmen. För ett år sedan trodde man, liksom jag, att Europa förstod. Men i realiteten ändrade vi inte på någonting då, när undret blev verklighet. Allt man har att erbjuda som ersättning för det europeiska perspektivet är visa-lättnader. Så vitt jag kan se består lättnaderna enbart i en slags muta till eliterna, vars företrädare man kanske tillåter att få ett schengenvisum för 5 år. Otroligt!

Vad gäller de resterande 99% så innebär lättnaderna snarare ett försvårande, närmare bestämt ett oöverstigligt. De måste nämligen ansöka om dubbelt så dyra visa av den nya typen, med – vad heter det nu igen – biometriska data. Den europeiska unionen väljer en öppet bushistisk väg för att skydda sig själv, man vill ha fingeravtryck. Ja, fingeravtryck, som det passar sig för kriminella och horor i denna världen! Visa-affären ekar fortfarande och säkerhetszonen byggs ut och förstärks. Raka motsatsen till det jag hade hoppats händer. Raka motsatsen till europeiskt närmande.
Tyvärr, mina damer och herrar, kommer jag från och med 2007 inte att kunna tacka ja till era inbjudningar längre. För jag kommer aldrig att vara beredd att lämna mina fingeravtryck för detta syfte. Dolda antydningar om skuld gillar jag inte och tänker inte acceptera dem. Men ta inte detta som ett hot, jag är medveten om att min resignation innebär en större förlust för mig än för er. Eller kanske för oss alla?

I grund och botten kräver jag inte så mycket. Att ukrainare fritt ska kunna resa till Europa. Om det nu bara är för att de själva är europeer. Att alltså artikel 13 i de allmänna mänskliga rättigheterna gäller även för dem, även om det bara är för att de också är människor, till och med de som har åtta fingrar och ett tredje öga på magen. Att de helt enkelt kan sätta sig i bilen, på tåget, på cykeln och åka till väst, fullständigt legalt och självständigt. De förstör inga städer och raserar inga kulturvårdsminnen, tro mig. Inte ens arbetsmarknaden ruinerar de – vilket fullständigt nonsens att de skulle kunna ruinera någons arbetsmarknad!

Allt fler onda aningar och förmodanden dyker upp. Jag vet att de kanske är taktlösa, men jag kan inte hindra dem från att komma. Till exempel: Kanske är Europa helt enkelt skräckslaget? Kanske är det skräckslaget inför Europa, inför sig självt? Kanske spärrar man av sig så gentemot oss, därför att vi har anammat deras värden i så hög grad att de blivit till våra? För att Europa självt sedan länge inte har någon kontakt längre med dessa värden? Och det man i grunden strävar efter är att inte förändras. Och denna oförmåga till förändring vårdar man i hemlighet som det högsta?

Ärade damer och herrar, kära vänner, ikväll vill jag bjuda in er alla att kämpa tillsammans med mig mot denna oförmåga. Kanske består Europa till 99% av Verheugen-typer, men jag kan inte sluta tro på den sista procenten. Det är mycket viktigt för mig att veta att den existerar. För jag måste börja från början igen. Jag måste acceptera att alla mina romaner hittills varit dåliga – och börja på en ny. Jag måste tro på att man, trots de 99 procenten, kan förändra inte bara världen genom skrivande, utan Europa. Jag måste vara tacksam trots allt. Ni har kanske inte kunnat höra mig ordentligt och inte riktigt förstått, men ni har i alla fall försökt.

Naturligtvis tackar jag er för att ni överhuvudtaget har beaktat mina konvulsiviska rörelser och inte allt för övertygande gester. Framför allt tackar jag för tillfället att här – för första gången – kunna tala till er med all den bittra öppenhet som samlats i mig under de senaste femton månaderna mellan Strasbourg och Leipzig.

översättning från tyskan: Jelena Selin