Hanna Krall – Maria H:s synapser

Någonstans i urtiden, på andra sidan surkålsfloden, publicerades den här texten i Hufvudstadsbladet. Nu har jag fiskat in den och jag lägger den här:

Att läsa Hanna Krall: Du knackar på en dörr, någon du nätt och jämnt kan skymta gläntar på den inifrån och räcker dig en ögonbindel som du själv får binda för dina ögon. Nu kan du gå in. Om du undrar över bindeln får du snart veta att du bär den för att du ska få ett djupseende. Du bär den för att känna igen dig i Hanna Kralls värld även om allt ser annorlunda ut just den här gången. Som alla andra gånger.

I titeln till den här boken finns ordet ”synapser” och om synapser har jag läst att de är kontaktställen mellan nervceller. ”Maria H:s synapser” är enligt texten på försättsbladet ”berättelsen om Maria Twardokęs-Hrabowskas minnen och ominnen (baserad på hennes hundratals, kanske tusentals brev till mig) och även om Maria Hrabowskas (baserad på hennes hågkomster)”. Betyder det att det är en bok om minnets samspel med glömskan? Jag läser någon annanstans att det är ”nödvändigt att neurotransmittorn försvinner från det synaptiska gapet för att möjliggöra att en ny signal kan vidarebefordras”. Kanske betyder det att glömskan bereder plats för minnet. Glömskan är det blad som minnet skriver på.

I bokens nu befinner vi oss i Amerika, ett ganska abstrakt Amerika med namnen Massachusetts och New York ibland fladdrande förbi. Alla de verkliga platserna med doft och skugga är i Polen under andra världskriget och tiderna därefter. Hanna Krall visar oss på nytt glimtar ur judiskt liv i Polen och hennes egen stympade uppväxt finns också där inne. Gettot finns där och lägren.

Tre personer står i berättelsens mitt: en svärmor, en mor och en son; kvinnorna heter Maria som de inte så sällan gör hos Hanna Krall – därför kan ibland andra Marior skimrar igenom de tunna bladen – och sonen har inget namn, möjligen för att han inte kan veta det. Han är autistisk och talar inte men han kan läsa och uttala ord. Ingen vet vad han förstår eller vilka upplevelser han förbinder med vad, även om hans mor ibland tycker sig ana något.

Boksidornas vida vita delar visar oss kanske glömskans vidsträckthet. Tecknen kämpar ihärdigt och oavlåtligt för minnena, också för minnet av det som snart ingen längre kan minnas. Minnena är allt, även de bortglömda. Därför måste vi läsa om svärmoderns minnen från Zamenhofgatan från tiden innan alla där släpades bort. Varje avsnitt börjar med orden ”där fanns”, här och var är hotet redan insprängt:

”Där fanns en mejeriaffär. Ägarinnan, Fajga Buki, brukade förlänga öppettiderna. Det blev hon fälld för.
Där fanns ett kolupplag. Ägaren, Lejbuś Kupferman, höjde kolpriset. Det blev han fälld för.
Där fanns Regina Sochaczewskas korsettateljé.”

Kapitlet klingar ut med den skimrande raden: ”Där fanns en värld.”

Den äldre Maria, ”fru Maria” kallar henne svärdottern, jagas av undflyende, grumliga minnen från gettot i Warszawa. Hon kommer inte ihåg:

”hur hennes mor dog.
Det är inte alls så att hon inte vet, för hon har vetat en gång, hon minns bara inte.
Ena gången säger hon att hon dog i hjärtinfarkt vid porten till gettot.”

Minnesbilderna i svärmoderns huvud skjuts in i varandra och moderns död glider in i ständigt andra sammanhang:

”De levde ännu en tid, och sedan dog alla – mormor, mor, moster Ania och mosterns lilla flicka. Och mosterns olämpliga man.
Hennes svärmor minns inte hur de dog.”

Ja, då och då nämns den här olämpliga mannen på bokens sidor och varje gång, utom den sista, blir detta omnämnande till en påminnelse om den sorgfria tiden före katastrofen, en tid då det fanns kärlek, otrohet och vackra mostrar, en tid då sådant hade någon betydelse. Rummet i boken blir varmt och vardagsnära när den olämplige nämns.

Den äldre Maria befann sig i ett av tornen i World Trade Center den dag då terrorattacken genomfördes. Hon greps inte av panik, hon följde den ordnade strömmen nerför de många trappstegen från den högt belägna våning där hon befunnit sig. Hon såg att de flyende bildade ett slags kolonn. Hon hade gått i en kolonn förr: Kolonn blir till kolonn. Om hon överlevt en gång kanske hon kan överleva en gång till. Eller inte, tänker hon också.

Den yngre Maria, svärdottern, tvingas ibland av tankarna tillbaka till de olika fängelser hon suttit i för sitt samröre med fackföreningen Solidarność under 1980-talet. Men oftare går hennes minne till det för henne förlorade polska landskapet. Hon ser blommor som kungsljus, malva och pion och hon minns smaken av brödet från Ligota och farmors smör och doften av ramslök vid Pogoriasjöarna. I sina brev till det gamla hemlandet skriver hon om platser i Polen, om fåglar hon minns från sitt polska liv, om drömmar hon drömt om ett skåp där.

Vardagen med sonen, som vet och inte vet, löper genom hela boken som en svårframkomlig väg och moderns kamp är ständigt närvarande, varje framsteg om än aldrig så litet ger ljus och hopp i det som i objektivitetens ögon ser ut som absolut mörker. Någonstans i boken får vi veta att han är 26 år. Länge trodde jag att han var ett ganska litet barn. Om vardagarna förs han med en minibuss till en plats där han ska hållas sysselsatt. ”Ibland rättar han numret på registreringsskylten till minibussen som tar honom till övningarna.” Och modern undrar vad som ska hända honom när föräldrarna är borta.

Svärmodern kämpar med minnena och glömskan och hon sväljer en dag fem eller sex tabletter, fast kanske gjorde hon inte det. I alla fall överlever hon. Modern hämtar hemliga krafter i läsningen. En gång hade hon legat gipsad upp till bröstkorgen i sex veckor. Det var då hon vant sig vid att läsa och läsningen blir hennes följeslagare och världsförklarare: ”Hon är den som har läst om tidens hemlighet och som alldeles nyss skrivit att hennes son är vilsen. Som har skrivit ordet ’son’.” Hon har läst att ”allt som sker är en slump och all lycka tur”.

Just innan jag ska lämna Hanna Kralls rum glider ögonbindeln av och jag snuddar vid orden på försättsbladet. Vilken Maria är det som skrivit breven? Och vems synapser syftar titeln på? Mina egna glappar otvetydigt och jag är på nytt utan djupseende. Nu är det din tur att gå in, var noga med bindeln.

°°°°°°

Hanna Krall
Maria H:s synapser, 2021
(Synapsy Marii H., 2020)
Översättning: Julian Birbrajer
Förlag: Ersatz

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *