Efter att i veckor om och om igen ha försökt stirra hål på Salvatore Quasimodos förvirrande slöjor vill jag nu återvända till Giuseppe Ungaretti. Han visar mer än han döljer. Han diktar som en skulptör genom att ta bort och fila ner. När arbetet är gjort står kärnan kvar, skarp och klar.
Jag väljer efter lite velande den här bland de 27 jag hittills tolkat – och som Eva läst med mig. (Och naturligtvis är den inte färdig för det blir ju aldrig sådana här översättningar; jag ändrade faktiskt något igen för en minut sedan.)
Rose in fiamme
Su un oceano
di scampanellii
repentina
galleggia un’altra mattina
°°°
Rosor i lågor
På en ocean
av klingande klockor
flyter med ens
en ny morgon upp