Salvatore Quasimodo: Rifugio d’uccelli notturni

Sedan en tid lever jag i tre poeters världar. Jag läser deras dikter genom att översätta dem, det är ett sätt att komma nära. Med mig på den här svenska sidan om språkstängslen finns Eva, ja, ni vet vilken. Else Lasker-Schüler har jag alltid läst, det vet ni nog också, men den här sommaren kom också Giuseppe Ungaretti. Jag satt många kvällar på en pir i Trieste med Alex och vände och vred på hans ord tills han talade svenska. I Trieste hände också en annan sak: en dag tog Alex mig till ”Libribelli”, ett rum där man får böcker om man väldigt gärna vill ha dem. Jag valde två och en av dem var en samling dikter av Salvatore Quasimodo.

Och nu försöker jag komma in i Quasimodos diktvärld. Ofta verkar dörrarna stängda, men jag har en långmodig sida som hjälper mig när det blir så här. Och jag ser att Quasimodo inte är så lik Ungaretti som jag först trodde. Ungaretti är en diktskulptör, han tar bort och filar av tills dikten syns. Quasimodo är mera beslöjad och har man lyckats lyfta på en slöja, så finns säkert nästa där bakom. Hittills har jag översatt eller tolkat eller vantolkat arton av hans dikter. Varje gång jag läser om dem ändrar jag något. Det kanske mest utmärkande draget hos poesiöversättningar är väl att de aldrig kan bli färdiga. Aldrig. Så här ser ”Rifugio d’uccelli notturni” ut i min översättning denna förmiddag:

Rifugio d’uccelli notturni

In alto c’è un pino distorto;
sta intento ed ascolta l’abisso
col fusto piegato a balestra.

Rifugio d’uccelli notturni,
nell’ora più alta risuona
d’un battere d’ali veloce.

Ha pure un suo nido il mio cuore
sospeso nel buio, una voce;
sta pure in ascolto, la notte.

°°°°°°

Tillflykt för nattens fåglar

Där uppe står en krokig pinje;
vaksamt lyssnar den till stupet
med stammen böjd som ett armborst.

Tillflykt för nattens fåglar
genljuder den vid midnatt
av vingars snabba slag.

Också mitt hjärta har sitt näste
hängande i mörkret och en röst;
också det står lyssnade i natten.