Sedan några dagar – många fler än ni eller jag kan tro om vi räknar – håller Miki och jag badsommar bakom hamnen. Ja, vi bor underbart vid Korzo hos Mamma Maria, som så ofta tidigare. På förmiddagarna går vi längs Rječina (fast här vill jag kanske för ett ögonblick säga Fiumara) i skuggan av träd jag inte tänkt på att identifiera, men det blir… kanske. Jag tycker ju om träden och deras namn. Miki tittar då och då nyfiket ner i vattnet.
Vi går förbi små hus i utkanten av hamnkvarteren. Här och där plockar jag ett fikon eller sådana där små mörkblåa druvor som smakar så härligt men som har så tjocka skal att jag oftast spottar ut dem. Miki ser spännande saker som rör sig i buskarna. Kanske råttor…
Och så kämpar vi oss över den bullrande bilbron vid Brajdica och kliver sedan ned mot havet bakom hamnen. Där har vi vår plats, Miki har sitt gamla täcke i skuggan av en cementklump och jag min solplats på något jag inte riktigt vet vad det är. Miki badar egentligen inte, men stoppar tassarna i vattnet och springer lite i vattenkanten, idag med två små fläckiga hundar.
Kanske ser man det legendariska Hotel Jadran på någon av bilderna, kanske inte, men helt säkert ser den skarpögda den tunna bron som för från fastlandet till Krk. Och så ser man Miki.
Och bakom oss hör vi hela tiden de tunga monotona ljuden från hamnen och kranarna står mäktiga mot skyn. Och vattnet är precis som jag önskar mig det.
