Armenien berättar

Så är då dags för mig att återta min text om Armenien till mina domäner, efter att den gästspelat en tid hos Hufvudstadsbladet. Jag skrev någon gång i slutet av mars. Eller kanske under de första dagarna i april.

När jag tänker på Armenien så ser jag höga branta berg, djupa floddalar, tunga rostbruna uråldriga kyrkor och den där speciella skriften som påminner om små vågor. Men jag tänker också på folkmordet på armenierna för drygt hundra år sedan. Och jag minns Sergej Parajanovs film ”Granatäpplets färg” om den armeniske 1700-talspoeten Sajat-Nova. Eller egentligen bara början av filmen: en vitklädd pojke med vackert formade mycket mörka ögon sitter vid en vägg som kanske är blå. Han blickar ut över ett vilt bergslandskap. Ingenting händer, allt är.

Nu har jag framför mig en novellantologi som bär namnet ”Armenien berättar: Berg under bar himmel”. Boken har både ett förord, skrivet av en tidigare armenisk ambassadör i Sverige, och en inledning av en litteraturkritiker i Jerevan. Förordet talar om armenisk-svenska förbindelser och om bakgrunden till bokens tillkomst; i inledningen står det att samlingen är ”ett axplock ur den armeniska litteraturen under de senaste femtio åren” och sedan får vi ett slags översikt över författarnas förhållanden till landets olika faser: de äldres sätt att hantera det sovjetiska förtrycket, mellangenerationens erfarenheter från kriget i Karabach och de yngstas upplevelse av faderlöshet.

Antologin innehåller 26 berättelser och alla är naturligtvis inte lika bra, men de allra flesta är mycket läsvärda och de bjuder in läsaren till en i alla fall för de flesta västeuropéer okänd värld, en värld som ofta ter sig ålderdomlig även då de som skriver är mycket unga. Återkommande motiv är landskapets vilda skönhet, de små bergsbyarna, kärleken, livets hårdhet, krig, släktbandens betydelse, brädspel i skuggan av träden och minnen av folkmordet. Författarna presenteras kort före sina respektive texter.

Novellen ”Månförbannelse” av den unge Levon Shahnur handlar om unga män under ett av krigen. En nyckelscen har sin spelplats kring en djup ravin med en brusande flod på botten. De stridande befinner sig på varsin sida. Det är hett och det skjuts dag ut och dag in. På båda sidorna längtar männen efter vattnet där nere. Och så inträffar ett slags mirakel mitt inne i fasan, ingen vet hur det gick till, men man kommer fram till ett slags pakt: ”De två talade med varandra och kom överens om att vi skulle få gå ner till vattnet och bada på eftermiddagen på ojämna dagar, och fiendens soldater skulle göra samma sak jämna dagar. Ingen skulle skjuta på den andre.” Huvudpersonen bär ända från början på ett olyckligt öde eftersom månen skinit på honom som spädbarn, det säger folktron. Och när han återvänder till byn efter kriget är det inte mycket kvar av honom: ”Min hund sliter i byxtyget under mina kapade ben och vill att vi ska springa som förr.”

Mycket få av berättelserna utspelar sig i huvudstaden Jerevan. Man drömmer om att komma dit, man är på väg dit eller så känner man sig som en främling där. Nästan inget av staden beskrivs, i alla fall inget vackert. Är Jerevan kanske inte vackert? tänker jag och så letar jag på nätet och finner att gamla stan revs 1924, då Jerevan fick en ny stadsplan och blev en av Sovjetunionens modernaste städer.

Hrach Beglaryans novell är både vacker och gåtfull och handlar om ett ofött barns tankar i moderlivet. Han tänker bland annat på en av faderns barndomssynder och på att han själv nu kommer att få ta över skulden för en päronstöld. Arkaiska bilder skimrar fram i texten:

”Bäcken mumlade en lite sorgsen och drömlik visa. Alldeles intill stod en åsna med lika drömlika ögon, han var fullkomligt obekymrad. En sele med en överfull ficka på vardera sida låg över åsnans rygg. I den ena fickan fanns vilda päron och i den andra fanns det korn med en doft av åkermark och sol, som man bytt till sig mot päronen. Höstkorn är rena drömmen för en åsna.”

Levon Javakhyans berättelse ”Kirva” börjar med orden: ”Vi gick inte ut i krig, kriget kom till oss.” Den handlar om kriget i Karabach men också om vänskap mellan två gamla män, en armenier och en azerier. De bor i små byar på varsin sida av gränsen och deras vänskap är varm. Berättaren är barnbarn till armeniern. Kriget far hårt fram med människorna och rädslan är stor, men berättarens mor säger: ”Kastar någon sten på dig så svara med att kasta äpplen och granatäpplen tillbaka”. Och han tänker: ”Min mor var poetisk och lyrisk, nej än bättre; moderlig.”

Titelberättelsen är skriven av Hrant Matevosyan och den handlar om en fattig bergsby, om herdarnas hårda liv, om enkla glädjeämnen, om krig och om herden Vanni:

”Glädjen föddes ur doften av färskt bröd eller ett enda plommon, lite salt, ljuset från oljelampan. Glädjen föddes ur minnen av de goda som föll offer för kriget, men också de goda som återvänt levande. Och glädjen fanns över alla de goda som aldrig gick ut i krig, som Vanni till exempel, av släkten Karanyan. Han som haltade lite, han med det blonda håret, lite skitig och alltid med munnen full, han med det dreglande och clownlika skrattet, den halvblinda Vanni.”

Här skildras också några bybors möte med den stora staden Jerevan, de stora torgen, det nya jättehotellet, de vackra flickorna, dammet och hettan. Och sjukhuset och de främmande läkarna med sina vita rockar, guldbågade glasögon och obegripliga ord. Och hemlängtan till bergen.

I många av berättelserna talas det om djur, om får, getter, åsnor och hundar och om markens gröda. Nästan alltid befinner vi oss vi under bergslandskapets höga himlar. Och de fattiga bergsbornas liv är ofta inhöljt i en tidlös mystik och det finns också något man skulle kunna kalla schackmystik. Vi får veta att det finns fåglar som ”endast kan helas genom mysterier” – som Anush Aslibekyan säger i ”Kassandra” – och att frukternas frukt är granatäpplet. Och för att sluta ännu en cirkel här vill jag säga att vi någonstans i boken förs längs en gata som bär poeten Sajat-Novas namn.

°°

Armenien berättar: Berg under bar himmel, 2020
Förlag: Tranan

3 kommentarer till “Armenien berättar”

  1. Så trevligt att läsa din recension. Vi som har arbetat med översättningarna har verkligen längtat efter att få se minst en recension. TACK!
    Var det någon av novellerna som gjorde starkast intryck? Eller någon av författarna som du blev nyfiken på att läsa fler texter av?

  2. Hej Lousiah, tack för din kommentar! Egentligen har jag nog skrivit vilka som gjorde starkast intryck på mig, det var ju fler än en som gjorde starkt intryck. Men vill du ha bara en så säger jag titelberättelsen. Och om jag får säga två så tar jag ”Månförbannelse” också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *