Tillbaka i det nya

Denna morgon har Miki och jag på nytt suttit på Simpas terrass. ”På nytt”, ja, för allt är helt nytt, vi är inte ”tillbaka”. Vi står i dörren till ett nytt liv, fast jag kanske ska säga ”jag”, för hur det är för Miki kan jag inte säkert veta. Jag har lärt mig mycket – som jag väl inte har någon ”nytta” av, men å andra sidan: vad är ”nytta”? – under katastrofens, hittills, största år. Jag har blivit en annan och allt som händer mig, händer för första gången. Och jag har blivit så övertydligt medveten om ovissheten i allt, att jag ibland känner mig som om jag svävar. Mitt liv har fått en märkligt stillsam lutning inåt.

Även om Hana, Miki och jag genomförde de tidigare vanliga ritualerna: jag tog upp en gotta ur handväskan och räckte den till Hana, hon tog den, sa något till Miki, han hoppade upp, och så fick han gottan av Hana – så märkte jag att hon såg lite skeptiskt på mig. Var jag kanske konstig? Nå, det måste väl vara så, när man plötsligt överskrider en gräns. Den nya vanan kommer väl så småningom att ta form och ett slags bro kommer att byggas över rämnan. Jag drack sakta mitt kaffe och både Miki och jag spanade ut över ”parken”.

Det var ganska tomt på terrassen för nu befinner vi oss långt ute på sommarens breda platå, som varken verkar ha början eller slut. Många är vid havet, staden ligger i vila, fast jag vet förstås ingenting om själva staden. Jag vet bara hur det är i det här hörnet av Sigečica, mitt perspektiv är nog ganska likt Mikis. Vi är nära marken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *