Ja, idag hände det där som jag har väntat på ett tag. Varför har jag väntat? Dels för att jag redan för ett tag sedan fått löfte om att det skulle ske snart, dels för att flera jag känner här som är yngre än jag redan fått den första sprutan. Men så i fredags kväll fick jag ett långt meddelande från hälsovårdsministeriet som bland annat innehöll följande:
”Hvala Vam što ste se prijavili na cijepljenje protiv bolesti COVID-19. Cijepljenje će se provoditi cjepivom AstraZeneca na lokaciji Glavni ulaz Zagrebačkog Velesajma (Paviljon broj 6) u sljedećem terminu:
12.4.2021 (Ponedjeljak) u 11:39 sati”
Jag log för mig själv åt den märkligt exakta tiden, men så tänkte jag att vid sådana här massvaccinationer måste man väl eftersträva ordning. Igår tog Miki och jag en promenad till spårvagnshållplatsen vid Držićeva. På ljustavlan (det heter kanske inte så) stod det till min besvikelse att alla spårvagnar var utbytta mot buss och jag kunde inte se var bussen hade sin hållplats. Jag visste att man hållit på med någon form av ombyggnad vid Most mladosti och under sommaren gick inga spårvagnar den sträckan, det mindes jag, men sedan hade jag sett dem gå igen. Vad var nu detta? När vi kom hem letade jag lite på nätet och det såg ut som om man tagit bort spårvagnstrafiken under helgerna och igår var det ju söndag. Jag lugnade mig lite men tänkte också att man inte kan veta vad som är aktuell information och vad som inte är det. Jaja, vi får väl titta under morgonrundan dagen därpå, tänkte jag och på natten sov jag ganska ryckigt med konstiga drömmar, jordbävning igen och något slagsmål där jag måste skydda René och fyra hundar. Jag försökte sparka en man i ansiktet men det träffade inte riktigt och jag visste att vi var i fara.
Imorse gick vi förbi Držićeva igen och se där! Spårvagnarna mot Novi Zagreb rullade på för fullt. Strax efter frukosten gav jag mig av. Miki tittade undrande på mig för det är väldigt sällan numera som jag lämnar honom ensam hemma, men han verkade inte orolig. Sjuan kom nästan genast och så åkte jag de kanske tio hållplatserna till Velesajam och gick snabbt – även om jag hade hur gott om tid som helst – ut på fel sida. Tillbaka under spåren och ut på rätt sida.
Utanför Velesajam var det glest med folk och jag tyckte det kändes betryggande. Jag har ju lärt mig att människor är farliga. När jag kommit in på området fick jag nästan genast syn på Paviljon 6 där vaccinationen skulle ske.
Men jag var nästan en timme för tidig så jag satte mig på en bänk i parken bredvid. Det var mulet men ganska varmt (17°), så det var rätt behagligt att sitta där under träden i min utmärkta ffp-mask som Alex skickat mig från Trieste i vintras. (Det är bara vid speciella tillfällen jag använder dem. I vanliga fall har jag Irinas behagliga tygmasker.)
Tiden gick, det gör den ju, och när det var tio minuter till den utsatta tiden, gick jag fram till en av männen som dirigerade det hela och han lät mig välja mellan två köer. ”Det spelar ingen roll vilken”, sa han. Så jag tog den med minst folk, som sedan förstås visade sig vara långsammast.
Vi sniglade framåt och till sist sa jag till en av vakterna att jag hade tid 11.39 och att jag inte fick komma för sent. Då skrattade han högt och sa något i stil med: ”Vad tror ni händer om ni kommer två minuter för sent?”. ”Det vet jag inte”, sa jag och spände ögonen i honom. Då skrattade han ännu mer och vakten bredvid tyckte också det var roligt. Men så sa den förste: ”Varsågod, eftersom ni har så bråttom.” Jag teg och lät mina händer desinficeras. Inne i tältet var det mer folk eller i alla fall lät det så. Vakterna ropade med myndiga och starka röster och dirigerade folk hit och dit. Jag fick min plats vid en av diskarna, där jag visade upp mitt hälsovårdskort.
Och en halv minut senare blev jag stucken i höger arm – eftersom jag är vänsterhänt. Sedan fick jag sitta på en stol i en kvart och därmed var det slut på den här långrandiga historien.