Jag läser vidare i ”La miglior vita” av Fulvio Tomizza och blir mer och mer gripen av hans sätt att berätta och lika mycket av vad han berättar. Ibland blir han svår att förstå för mig för han håller blicken så nära det han beskriver att det flimrar för ögonen och förståndet. Han talar som den enskilde fattige bonden eller den enskilda bondmoran om tillvarons obegriplighet och farofylldhet. Jag är i byn Radovani i Istrien i början av 1900-talet och jag vet bara det jag själv ser eller det jag får höra genom rykten eller berättelser. Och en stor knapphet och ofta rent armod råder. Boken heter inte för inte ”La miglior vita”. När någon dör går han dit.
Men på ett ställe på sidan 93 lyfter Tomizza blicken och sätter in byns öde i ett större sammanhang. (Jag har strukit under textstället.)
På svenska blir det ungefär:
”En mycket noggrann historiker inriktad på första världskriget sett från den italienska fronten hade kunnat fastställa att, medan spanska sjukan härjade i Trieste, en liten församling i Istrien fick lära känna smittkoppornas förfärliga smitta. Jag betvivlar att något sådant inträffat;”
Det här ger ju också en märklig återklang in i den här tiden som är nu.
