Igår dog Adam Zagajewski och jag vill fortsätta att hylla honom och hans verk, så jag har letat fram en text som jag skrev 2011 om som publicerades i Hufvudstadsbladet då – det är alltså en mycket senare text än den jag visade igår och ändå är det också en gammal text och jag har läst mycket mer sedan dess och en av böckerna på bilden jag visar fanns då inte ännu – inte på svenska.
Någon gång i början av 1990-talet ägde mitt första möte med Adam Zagajewskis textvärld rum, då jag av en händelse stötte på essäsamlingen ”Två städer” (1991). I den läste jag om författarens halvt undermedvetna hemlängtan till staden han inte mindes, inte kunde minnas, eftersom han var ett spädbarn när han lämnade den. Den staden var det då polska Lwów, dagens Lviv i Ukraina. Zagajewskis nya hemstad blev det fram till krigsslutet tyska Gleiwitz, som nu är Gliwice i västra Polen. Jag läste om hur han, trots många hinder, i någon mån lyckades slå rot i den nya staden. Och en rad människor, på olika sätt fängslande och tilldragande, framträdde undan för undan för mig på bokens sidor. Den gestalt som gjorde starkast intryck på mig i boken var faster Wisia, Zagajewskis farmors syster: ”Hon var bräckligheten själv. Smal, opraktisk; ingenting kunde hon, om man bortser från franskan. Barn tror jag hon närmast ogillade, men vi barn gillade henne, för hon liknade inte de andra vuxna.”
Ungefär tio år senare läste jag ”Törst” (2003), en diktantologi i Anders Bodegårds översättning och efter det läser jag egentligen hela tiden Zagajewski och jag vill genom ett litet citat ur dikten ”Postumt opus” försöka visa varför. Dikten börjar som en tågresa genom Holland och Belgien med utblickar över ett landskap och en och annan förströdd titt på dem som befinner sig inne i tåget – ”de mobila businessmännen” och tågvärdinnan som kommer med kaffet. Så småningom tonar ett vi fram: ”minns du, vi lyssnade tillsammans på musiken och löftet, som vi så gärna ville tro på.” Och så mot slutet av tredje strofen förtätas stämningen till ett stilla dunkelt lyckorus:
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Adam Zagajewski är en av det nutida Polens främsta diktare – och det vill inte säga lite med tanke på hur många framstående författare och poeter landet har idag – men han är också en stor essäist och aforistiker. På svenska har två essäsamlingar utkommit och fyra lyrikvolymer, av vilka den fjärde är ”Antenner i regn” och den innehåller dikter ur hans senaste tre samlingar. Det är Anders Bodegård som gjort urvalet (även denna gång) och det är han som med sitt absoluta gehör ger en svensk röst åt dikterna.
Men nu är det så här med Zagajewskis dikter, att de dels förvisso har en omedelbar trollkraft, men i ännu högre grad är de så mättade med bilder, innehåll och liv att det tar trehundra läsningar, innan man kommer dem så nära att man är hemma i dem. Därför blickar jag, medan jag läser denna nya krets av dikter, ”Antenner i regn”, om och om liksom hjälpsökande tillbaka in i ”Törst” – ”den tunga solen rullar västerut på cirkuskärror” – och ”Elektrisk elegi” – ”djurens dröm omger oss som framtiden” –, där jag är bofast och känner vägarna. Och jag frågar dem om det också i den här samlingen är så att jag kommer att kunna gå in där genom vilket hål som helst och då vara överallt. Och om tiden är öppen både bakåt och framåt. De tiger vist och jag läser efter deras outsagda anvisningar.
Jag släntrar längs gatorna från ”Återkomst”, smakar på deras namn: Karmelitergatan, Tjänstemannagatan – som är en kärlekens gata – lyssnar på ljuden och kastar långa blickar efter de förbipasserande, för de är från en annan tid. Jag betraktar porträtten från den mittersta samlingen ”Antenner”: Blake, Brodsky, Hudson River och självporträttet ”inte fritt från tvivel”. Jag känner de svagt vibrerande hälsningarna genom antennerna och stannar i andakt vid dikten ”Antenner i regn” och väljer ut ett litet avsnitt:
Läser Miłosz vid öppet fönster. Plötsligt visslar svalorna.
Helgonbilder under lindarna; här ber bina.
Så går jag på gator igen i Paris, i Berlin, i Gliwice, i Kraków, i Lwów och från ”vita contemplativa” till ”vita contemplativa” i samlingen ”En osynlig hand” och gläds över att få veta: ”Fjärilar har inga traditioner”.
På ett särskilt sätt griper mig dikten till fadern, ”Nu när du har tappat minnet”. Några av de senare raderna lyder så här:
…det var som om vi såg hela världen,
utan gränser, med lugn andhämtning, himmelsblå, fulländad,
tydlig och dimmig på samma gång, nära och fjärran;
vi kände planetens klotrundhet, vi hörde måsarna
som lekte lugnt och långsamt svävade
i luftens varma och kalla strömmar.
Det är sant att man på lyckligt sätt kan vistas i de här dikterna, som på luftiga balkonger öppna mot tider och platser, men de rymmer också, och det är kanske det största, en stor kärlek till människan.