Kvällen den 28 februari var nog den bästa under hela vår tid i Brno förra året. Den blev något annat än sorg, begravning och ändlösa, slitsamma byråkratiska sysslor. Irina och Libor hade bjudit hem oss till sig och vi gick in till centrum, till Alfa-passagen, där de har sin lilla lägenhet. När vi kom in började Miki först visa sig stöddig mot Cyril, men nu var Cyril på hemmaplan, så det kom att gå enligt hans ”regler”. Vi satte oss tätt intill varandra i det lilla köket som ändå verkade vara det största rummet. Irina hade dukat upp rader av små matbitar, men viktigast var drycken eller dryckerna. Och Irina sa att vi på ryskt vis måste dricka upp allt. När jag tittade på flaskorna undrade jag om det var möjligt, men så tänkte jag: det blir som det blir. Och kvällen rullade fram in i natten. Vi pratade, skrattade och var allvarliga och så åt vi och vi drack mycket. Jag minns inget av vad vi sa men jag vet att Irina visade lite bilder på Cyril, på René och på sonen i Moskva. Libor skrattade mycket åt sin engelska som inte ville lyda honom, men egentligen gjorde det inget. Det var bara uppiggande och Irina sa att hon aldrig talat engelska förr, men att hon förstod. Ruset steg och hundarna rusade vilda omkring och lekte ”på en femöring”, hoppade rakt upp och svängde skickligt i luften. De enda bilder jag tog var på dem, men alla blev suddiga.
Det blev kanske verkligen så att vi drack upp allt, omöjligt att minnas och hemåt gick vi sedan i sicksack – jag tror det var mycket sent, fast egentligen vet jag inte. Bakom oss hade vi den rätta sortens ”dödsfest” och jag tror att René hade godkänt den.