I dessa januaridagar är solen mitt enda mål. Miki tänker kanske lite annorlunda om det, men han godtar min fixering och solvärmen, den lilla som bjuds, är väl skön också för honom.
Nej, man ser inte hans ögon på bilden, men ni som känner honom vet hur vackra de är. Vi lever här och verkligen just bara här i vårt hörn av Sigečica. Vi tar aldrig spårvagnen och vi går aldrig in till stan. Det som händer där är okänt för oss. Jag träffar ingen mer än kanske min granne Lidija – som är en ängel – eller min grönsaksman (eller mina grönsaksmän, för de är två) eller några hundvänner. Med träffa menar jag växla några ord. Miki träffar nog fler och helt säkert på närmare sätt. Han lever nog nästan som vanligt och jag lever alltmer som han – utom att jag läser och skriver och översätter, men han klipper klorna och bollar mellan rummen och det är kanske något liknande.