Jag letar bland det jag har kvar från Lev från våra gemensamma översättningar av ukrainsk lyrik. Ja, det var han som översatte, för jag kan ju inte ukrainska, men sedan arbetade vi alltid länge tillsammans med varje dikt och det var varje gång en stor kämpande glädje. Idag vill jag visa vår svenska version av en dikt av Natalka Bilotserkivets:
°°
Bron
Luften är orörlig och het,
som min kropp. Krökt, som en bro
över en flod. En sådan tystnad, som om
näktergalarna drucke sin svarta alkohol.
Inga ljud. Endast färgerna har
över vattnet brett ut sina skiftningar.
Med ansiktet uppåtvänt stod jag där!
Kvällar berusande som sprit!
…Dessa minnets katastrofer. Det
sönderfaller i tecken, i halvtoner,
bumlingars detaljer, räckens konstruktioner,
blodrusning, kärlekens formler.
Jag minns inte ögonens färg,
men deras uttryck – det är ännu här,
när de tunga temperaturernas
ödesdigra rytm uppifrån och
ner lägger sig
på bron.
(en annan bro, men en bro som jag vet att Lev färdades över sommaren 2009)