Tillvaron och böckerna

Efter ett par mycket tunga veckor då jag varit utesluten ur det kroatiska hälsovårdssystemet har jag äntligen släppts in igen. Kampen och pappersexercisen har egentligen pågått sedan juli, så jag är lite utmattad, inte minst med tanke på att jag efter vårens rad av katastrofer fortfarande är psykiskt kantstött och skör. Och av mer än ett skäl är detta inte den rätta tiden att vara utesluten ur sjukvården. Men nu slipper jag alltså ha den paniken flåsande i nacken. Jag har lärt mig att leva med den relativa ensamheten. Ja, Miki är ju alltid med mig, så ensam på riktigt är jag inte, men han kan inte svara på mina frågor, inte alla i alla fall. Vänner träffar jag utomhus på promenader för denna november är kall, så det går inte att sitta på uteserveringar utan att frysa och frysa vill jag inte. Här och där växlar jag några ord med en granne eller ”hundbekant” och med min fruktförsäljare. Vissa dagar är det honom jag pratar med mest. Han har alltså ett stånd utomhus. En gång frågade jag honom om han stod där hela dagen. ”Nejdå”, svarade han, ”bara åtta timmar”. Jag frågade om det inte blir kallt. Då drog han upp jackan baktill, vände sig om och visade mig sin ullväst och sa att med den klarar han sig bra.

Sedan finns ju mobilen och datorn som jag pratar med vänner och familj genom. Under dagarna översätter jag numera Gerhart Hauptmann och så filar jag på en recension. Och som glädjeämnen och sätt att leva har jag mina böcker. Till min förvåning hittar jag gång efter annan en oläst bok som jag hade tänkt ”läsa senare”. Och nu är ”senare”.

Under våren tappade jag läsförmågan i kaoset efter begravningen i Brno, coronautbrottet med nedstängningen och sedan jordbävningen (den 22 mars) och de andra skräckupplevelserna. Jag fick treva mig fram in i läsandet mellan lektionerna via zoom och allt rättande. Så småningom kunde jag läsa Eva Runefelts dikter i ”Ur världen”, men ofta bara en i taget, fast det var ett första steg. Nästa steg blev Nora Ikstenas ”Modersmjölken” och där fick jag så småningom mark under fötterna, men jag var tvungen att gå i cirklar, så jag läste den nio gånger i rad. Efter det kom läsförmågan i en mer vanlig gestalt tillbaka.

Under en period hade jag en dagbok och en nattbok. Dagboken var Sofi Oksanens ”Utrensningen” och nattboken var ”Återkomsten” av Miroslav Krleža, som jag också har på kroatiska: ”Povratak Filipa Latinovicza” (som jag en gång försökt läsa – ja, det blir kanske någon gång ”senare”). ”Nattbok” är nog fel ord, för på nätterna sover jag sedan någon gång i maj, så jag säger ”kvällsbok” då. Sedan gick jag över till att läsa bara en bok i taget (nästan i alla fall). Den första blev ”Come cavalli che dormono in piedi” av Paolo Rumiz. Nej, jag tänker inte säga något om innehållet utan jag säger bara att jag köpte den i Trieste i det där utomhusantikvariatet på Piazza Hortis för några år sedan. Och nu har jag precis avslutat ”Jugend ohne Gott” av Ödön von Horváth. På baksidan av den finns kvittot fastklistrat och det låter mig veta att jag köpte den i en bokhandel vid Schottengasse i Wien den 2 maj 2016. Inte heller här vill jag berätta något. Jag säger bara: läs den! Och läs gärna också om författarens märkliga öde.

På nattygsbordet nu ligger ”Danubio” av Claudio Magris. Kanske kommer också den från antikvariatet på Piazza Hortis…