Ur ”Come i cavalli che dormono in piedi” av Paolo Rumiz

Dagar utan sol eller utan eftermiddagssol brukar jag sova middag. Igår var en sådan dag (men den här där dagen har vi fått solen tillbaka) och Miki och jag låg på soffan och innan jag somnade läste jag några sidor.

Just nu är ”Come i cavalli che dormono in piedi” (Som hästarna som sover stående) av den triestinske författaren Paolo Rumiz min bok.

Baksidestexten visar att boken tar avstamp i första världskriget och hur de unga män som levde i det som idag är Italiens nordöstra hörn drog ut i krig på Österrike-Ungerns sida. Och vi läser hur de dog och glömdes vid fronterna långt borta i Galizien. (Den som förstår italienska kan se att det står en del annat också.)

Jag har inte kommit så långt ännu (sidan 66) men jag ser att författaren flyttar sig i tiden mellan nuet (boken kom 2014) och tiden för första världskriget och några av tiderna däremellan. Rumiz talar mycket om vad Europa är och var (främst under Dubbelmonarkin), vad Trieste är och var och om Italiens förhållande till Trieste.

Jag väljer, lite egensinnigt eller på grund av igenkänning, två på varandra följande sidor som på ytan mest handlar om tågförbindelserna mellan Trieste och resten av Europa eller Orienten, men under ytan handlar det om vad det har blivit av Europa och vad Trieste är för Italien. Här ser ni sidan 42, där jag har markerat ett par stycken som jag nu vill översätta eller i alla fall sammanfatta.

Det första markerade stycket översätter jag (lite hastigt):

”Jag åker naturligtvis tåg, för att resa är att drömma och jag bär på en galen längtan efter den gamla Orient-Expressen och train de nuit (nattåget) Ljubljana-Moskva med den rykande samovaren längst bort i korridoren. Jag ger mig av för att förbanna våra dagars tristess, för till och med under det kalla krigets dagar var det lättare att åka österut och järnvägsnätet korsade på ett bättre sätt floder, skogar och berg än i dessa hyckleriets tider, där trots alla proklamationer det finns mindre av Europa än för hundra år sedan.”

Nästa markerade stycke sammanfattar jag lite kort, det mesta går ändå att utläsa av namnen: Resenären, Rumiz själv, är på stationen i Trieste och vill köpa en biljett till Wien. Han får veta att det egentligen inte går eller att det är komplicerat. Han köper en tågbiljett till Udine och en bussbiljett Udine-Villach och en tågbiljett Villach-Wien Meidling. Och han vet att Paris, Prag, Berlin och till och med Rijeka och Split har försvunnit ur tidtabellerna.

Det sista markerade stycket handlar om ett franskt par som vill åka till Zagreb och de tror inte sina öron när man på turistinformationen säger att man inte kan åka till Zagreb från Trieste ”denna multikulturella stad, med hamnen och de historiska kaféerna, fartygen till Suez, denna centrala länk mellan Medelhavet och Centraleuropa, som i guideböckerna beskrivs som vår kontinents centrum. Alltsammans utraderat under de senaste tjugo åren.”

På sidan 43 kan vi läsa mer om de gamla rutterna och om allt som försvunnit, ”till och med den vackra stationen vid Miramare". Och till sist – och det har jag strukit under – frågar sig författaren vad Italien egentligen vill med Trieste:

”Och vi här, som Italien så väldigt gärna ville ha bara för att sedan låta oss bli helt avskurna från omvärlden.”

Paolo Rumiz är nog nästan okänd i Sverige och nu väntar jag på att något svenskt förlag ska vilja introducera honom.

2 kommentarer till “Ur ”Come i cavalli che dormono in piedi” av Paolo Rumiz”

  1. Så intressant om Trieste, Bodil! Tack för att du ger inblick! Ingrid

  2. Hej Ingrid, tack för läsning! Rumiz borde översättas till svenska, tycker jag. Han visar en för många svenskar okänd värld.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *