Nej, vi förstod varandra aldrig, inte jag dig, inte du mig och vi plågade varandra mycket genom alla de där åren, fast ibland, ganska sällan, var vi också lyckliga. Och vi var den där allra speciellaste människan i varandras liv, om än ofta på ett förfärande sätt.
Du är nu oåterkalleligt borta och allt är för sent för ord och förklaringar, men egentligen finns det ingenting att säga. Så här var det. Inte ens du hade kunnat säga det mer kortfattat.