Imorse stämde jag träff med Đurđica på Cooltura och på förmiddagen gick Miki och jag dit genom solsken och kyla. När vi kom in fick vi se att Đurđica redan satt vid ett av de där låga ”hundborden”. Vi hälsade och så slog vi oss ner och beställde in kaffe.
Ganska snart kom samtalet in på det där avsnittet i Goethes ”Dichtung und Wahrheit”, där Goethe rider sig själv till mötes i en skog, sig själv från framtiden. Đurđica sa att hon nu hittat ett bibliotek som tillåter hemlån av boken, så att hon i lugn och ro kan genomsöka alla de sjuhundra sidorna efter den märkliga scenen. Hon berättade också att bibliotekarien frågat vilket citat hon var ute efter och när Đurđica svarade henne, hade hon förskräckt skakat på huvudet och sagt att något sådant ville hon inte ens tänka sig. Đurđica skrattade och sa till mig: "Tänk så dumt, jag har mött mig själv från andra tider så många gånger." Jag protesterade och sa att jag tyckte det verkade vara en bra bibliotekarie, som ville veta vilket Goethe-citat en besökare letade efter och dessutom var villig att bjuda på en personlig reaktion på svaret. "Jaja, du har kanske rätt", sa Đurđica och så utbrast hon: ”Jag känner mig många gånger som Goethe, han är så levande och ofta så barnslig!” Och jag tänkte att jag måste få tag i ”Dichtung und Wahrheit” – Đurđica läser alltså boken på kroatiska och det är inget jag vågar mig på. Sedan pratade vi om hennes två nya jobb, det ena som trappstäderska i ett hus där alla de boende är ovänner, en del till och med fiender. Det andra är städning av en nyrenoverad lägenhet, där det inte finns vatten. ”Hur ska jag få vatten till städningen?” hade hon frågat ägaren. ”Jag vet inte”, hade han svarat. Hon skrattade åt det absurda, men det är klart att på något sätt måste hon få ihop pengar, så att hon kan åka till Turkiet igen och tala turkiska. Miki tyckte vi var lite tråkiga och vände sig med vassa små rop till dem som satt vid bordet intill, men den här gången hade han otur. De ville inte prata med honom, så han fick hålla till godo med oss.