Vem läser Heinrich Böll idag? Ja, i Tyskland har han förstås ännu sina trogna läsare, men här i Norden, där vi vänt blicken från allt tyskt utom möjligen från Hitler? Knappast mer än några dussin, om man bortser från dem som läser hans böcker som kurslitteratur. Men nu har Brombergs ändå haft modet att stoppa in en berättelse av Böll i sin serie Nobelklassiker. Det är ”Ungdomens bröd”, en av Bölls tidiga böcker med bleka och hungriga huvudpersoner. Walter Fendrich är uppvuxen under gnagande knapphet, han vet vad hunger är och bröd betyder något för honom, som vi nog inte kan föreställa oss.
För mig är Böll den magra, trasiga tyska efterkrigstidens skildrare, andra ser honom kanske främst som en kritiker av det efter kriget framväxande västtyska samhället. Den roman av honom som sitter djupast i mitt minne är ”Und sagte kein einziges Wort” (”Lidande Eros” på svenska). Huvudpersonerna Fred och Käte lever under dystra och knappa förhållanden med sina tre barn i en trång lägenhet med mycket tunna väggar. Ja, Fred lever egentligen inte där.Trångboddheten får honom att tappa huvudet och slå barnen, så han lämnar familjen och driver omkring och övernattar än här än där. Då och då träffas Käte och Fred i något slitet hotellrum. Käte blir gravid igen. Romanen utspelar sig mot bakgrunden av ett Köln i ruiner precis som de flesta andra av Bölls böcker från den här tiden.
Böll är det där vackra brödet i skyltfönstret som drar hungriga blickar till sig. Böll är också de hastiga mötena i sjaskiga barer mellan människor som egentligen inte känner varandra, där någon gör den där lilla stora gesten och bjuder på en tallrik soppa eller en cigarett eller en kopp kaffe och det medmänskliga ögonblicket skymmer de flagnande murarna, smutsen, de dåliga tänderna och den hopplösa framtiden. Det var den här skimrande lilla pärlan av humanitet mitt i solkigheten, som fick mig att vilja vallfärda till Köln och uppsöka Böll när jag var nitton år.
Jag bara älskar Heinrich Böll. Finns knappt något större hjärta i modern litteratur. Jag läste också Lidande Eros, som ung, även om det var för mycket (lidande) för mig. Sen Clownen, senare Und sagte kein einziges Wort, Irländsk dagbok, med flera. I vår familj var det nog snarare min mamma som vallfärdade i riktning mot Böll och Tyskland, där hon ofta var, och sen i riktning mot katolicismen, som hon valde.
Men det hindrar ju inte att Böll står fullständigt för sig själv i min skog av fränder.
Böll var en av min mammas absoluta favoriter!
Men Gabrielle, ”Und sagte kein einziges Wort” har fått namnet ”Lidande Eros” på svenska, så någon annan menar du nog eller har du läst den på både tyska och svenska? Jag vill inte vara krånglig, men det känns så fånigt att gå förbi och låtsas något.
Jag får väl säga till er båda här att det är väl jag som är mamman som vallfärdar eller vill vallfärda. Böll är så bra, ska leta efter några av de tidigare som ”Haus ohne Hüter” eller ”Wo warst du Adam?” i boklådorna här i Zg.
Jag läste den även på tyska senare, ja. Och Var var du Adam minns jag att jag läst. Medan Katarina Blums förlorade heder ligger halvläst i sommarhuset. Man har alltid läst för lite. Men Clownen var ju kronan, med den högfärdiga katolska medelklassen och det svarta vidsynta fåret.
En helt annan sak: Vet du Bodil, att jag nyss fick höra att ”min” Davor Vojkovic har dött. Det var för tidigt. Begraven i Zagreb vid den fantastiska kyrkogården med den Habsburgska kyrkan, som jag gömt vad den heter. Du vet.
Mirogoj…