Kvällen är småkylig men dagen har varit ljus och solig. Jag har ätit en god och rik middag med vin och rakija till hos goda vänner och nyss var jag ännu glad och uppsluppen, men med ens känns det som om jag går i uppförsbacke, även om marken Miki och jag nyss drog en runda på var nog så plan.
Lite villrådigt försöker jag orientera mig bland mina plikter. Miki ligger bortvänd på ulltäcket, där finns ingen hjälp att hämta. Lärarstrejken pågår fortfarande för regeringen har bara gått lärarna halvvägs till mötes. Jag märker att de flesta av mina kolleger på filosofiska fakulteten har lagt ner sin sympatistrejk och jag kommer också att återgå till arbetet; nu har jag bestämt mig. För att ge studenterna valmöjlighet har jag skrivit till varje grupp och sagt att jag har undervisning igen, men utan frånvarokontroll, så om någon vill strejka, lägger jag mig inte i det. Men den bleka olusten kryper vagt i mig och jag kan inte hitta tillbaka till den där stora hisnande känslan jag hade med Ady Endres dikter.
Jag söker mig tillbaka till E.T.A. Hoffmanns berättelser, men jag vet att jag egentligen inte har tid, för nu blir det hetsigt fram till jul. Då kan man inte översätta sådana vilda texter. Och jag hittar inte riktigt glädjen och hittar jag den, så pinas jag av tidsbristen, fast jag tjuvtittar in i ”Die Abenteuer der Silvester-Nacht” och översätter på prov och liksom mothårs mot allt det där sega en rad: ”Vindflöjlarna på tornen gnisslade, det var som om tiden hörbart rörde på kuggarna i sitt eviga fruktansvärda urverk och snart skulle det gamla året som en väldig tyngd dovt rulla ner i den dunkla avgrunden.”