Idag vänder jag mig bara till dem av er som litar på mig, till dem som kan tänka sig att sväva med mig över stäpperna eller flyga in över storstadsdjunglerna, inga andra. //////// Jag har lyssnat mycket till Ady Endres ”Párizsban járt az Ősz” (Hösten har gått genom Paris) i Misztráls version (musik: Heinczinger Miklós) och där har jag blivit träffad av uttrycket ”lombok alatt” (under lövverket). Det dyker upp två gånger i dikten och skickar ett bud till min själ och får den att vända sig ett varv runt sig själv. Och jag tänker: under lövverket. Och jag vet på det där sättet som man gör med ovetbara ting, att detta är min bild av Ungern, av det urbana Ungern. I Ungern finns träden i städerna, i täta alléer och lummiga parker. Det minns jag från mina resor i den ungersktalande världen i juni och augusti 2017. Det var också en sorgens sommar, den första utan Londi och allting hade ett dunkelt djup, som är svårt att hålla för alltid. I Adys dikt har jag hittat orden för den där känslan i alléerna och parkerna i Szabadka/Subotica och Budapest. Kanske var det den känslan han bar med sig längs gatorna i Paris? Kanske var det därför han måste upprepa ”lombok alatt” i dikten. Om detta vet jag ingenting, men jag kan känna det.
Och nu vill jag visa er – eller dig? för är det mer än en kvar? – bilderna och orden jag skrev under lövverket i dessa städer. Först något från Szabadka/Subotica:
Vi nådde Subotica i middagssol, som senare blev eftermiddagssol. Staden är ett vackert mysterium av sagobyggnader i jugendstil, keramik, blomsterslingor, förgyllningar, till stor del verk av Komor Marcell och Jakab Dezső (ja, efternamnen ska naturligtvis vara först – på ungerska går man ju från stort till litet) och gatorna är ett slags svalkande lummiga gröna tunnlar. Kanske är det lindar eller kastanjer som kantar och höljer in gatorna, jag minns inte, men grönt är det och det susar svagt i lövkronorna.
°°
Igår kväll i baren i Trešnjevka ”mindes” jag lite förrädiskt ”Subotica och den ljusa Danilo Kiš-bysten där under det mörka täta lövverket”. Nyss tittade jag bland bilderna från resan till Vojvodina och fann den här bilden: [][]
Det var visst sockeln som var ljus och inte själva bysten. Jag får väl vara glad över att jag åtminstone lät bli att säga ”den vita marmorbysten”, som nog var min första impuls. Minnet är av ett så mjukt material och det böjer sig så för stunderna och andra minnen, minnen av minnen och inbillningen, längtan till det vi trodde var.
Och så några rader från Budapest, och då särskilt Andrássy út, i augusti 2017:
Budapest är en mycket stadsmässig stad med ett överflöd av pampiga storslagna byggnader och vyer och staden och den breda floden samlever på ett ovanligt harmoniskt sätt, inte minst genom alla de vackra broarna. Många byggnader är från det förra sekelskiftet, just så gamla att de inte känns för nya och ändå i många fall helt oslitna. Här finns vidsträckta torg och breda avenyer. En av dem är Andrássy út, en mäktig paradgata, men vissa sträckor av denna aveny är ändå så där underligt intima och trädinhöljda att jag genast kastades tillbaka in i Szabadkas (Suboticas) lummiga ”tunnelalléer”. I Ungern verkar de flesta träden bo vid städernas gator. (Ja, jag vet att Subotica inte ligger i Ungern och det är sant att jag inte känner till de ungerska skogarna. Jag talar här utifrån min ”Wissensstand” och vem gör inte det?)
Lombok alatt. För att träden är lummiga och drömmar finns.