Igår kväll var jag på Mađarski Institut och lyssnade på gruppen Misztrál som sjöng dikter av Endre Ady (eller Ady Endre, som man säger på ungerska – ”det stora kommer före det lilla ju”). Det här året är det hundra år sedan han dog – ung. Salen på institutets övervåning var nästan helt full, men jag fick ändå en bra plats, som Gabi pekade ut åt mig. Hon skötte organisationen, så hon hade egentligen inte tid med mig. Jag fick ett häfte i mina händer med dikter av Ady Endre på ungerska och i kroatisk översättning av Enver Čolaković och Borna Marčac.
Jag bläddrade och försökte läsa lite och jag tittade på de vackra bilderna. Och jag såg mig om bland publiken och jag kände igen några, bland andra en student som läser både ungerska och svenska. Tiden rann förbi sju och jag kände den ungerska tiden, där ingen liksom kan komma in i framtiden, där det går lite bakåt, när man vill närma sig något. Ja, detta hör till mina fantasier, men fantasier seglar på verklighetens hav. Men till sist – när är det? – gick Gabi och den ungerske lektorn i Osijek fram och öppnade evenemanget. Och in på scenen kom Misztráls fem medlemmar. Och så började det med höjdpunkten, ja, och allt som kom sedan stannade där i ett evigt crescendo. Nej, och jag kan inte beskriva det som hände – energin, den djupa intensiteten, känslan av att vara i en strömmande flod. Jag var helt i sångernas, musikens och rytmernas våld.
Och nu gör jag en paus och mumlar lite om varför jag oftast undviker musik: Musiken trampar lätt sönder något som är bräckligt i mig och om jag inte ser upp och släpper in den, kan allt annat plötsligt vara borta. Ja, fast nu i den här brinnande stunden fick det bli som det blev och det dröjde ända till den här dagens eftermiddag innan jag kunde göra något annat, något vanligt igen. Misztrál och deras sånger fyllde allt och spände väggarna i tillvaron. Jag förstod inte orden i sångerna och jag förstod inte heller att de också sjöng andra sånger än Ady Endres. Ingen som inte kunde ungerska förstod det. Först efteråt fick jag veta det av Gabi. Och jag tänkte mitt i allt hela tiden på Ady Endre, att det var han som talade i sångerna. Och jag kände ett slags svindel neråt mot stora djup.
När jag omskakad kom hem igår kväll – denna avlägsna kväll – tog jag fram häftet, tittade på bilderna igen och valde en. Den här:
Och så valde jag en dikt som jag vet blivit sjungen under kvällen och jag la den på huvudkudden för att drömma om den till nästa dag, som är den här dagen. Jag läste den på ungerska:
Őrizem a szemed
Már vénülő kezemmel
Fogom meg a kezedet,
Már vénülő szememmel
Őrizem a szewedet.
Világok pusztulásán
Ősi vad, kit rettenet
Űz, érkeztem meg hozzád
S várok riadtan veled.
Már vénülő kezemmel
Fogom meg a kezedet,
Már vénülő szememmel
Őrizem a szewedet.
Nem tudom, miért, meddig
Maradok meg még neked,
De a kezedet fogom
S őrizem a szemedet.
Och sedan på kroatiska:
Čuvam tvoje oči
Rukama ostarjelim
Već držim ruke tvoje,
Očima ostarjelim
Već čuvam oči tvoje.
Na smaku svjetova ja,
Pradivljak, kojeg gone
Užas, tebi stig’o sam
Te plaho ondje stojim.
Rukama ostarjelim
Već držim ruke tvoje,
Očima ostarjelim
Već čuvam oči tvoje.
Ne znam zašto, dokle
Ostajem ti još ovdje,
No držim tvoje ruke
Te čuvam oči tvoje.
(översättning: Borna Marčac)
Med lite hjälp av ordboken förstod jag den kroatiska ganska bra och jag kunde somna. Och den här dagen har jag hittat den på tyska, italienska och engelska också. Och sedan har jag använt den där magiska formeln för att komma närmare originalet och skaparen. Jag har alltmedan tvivel och tvekan avlöst varandra förmått dikten att tala svenska.
Jag vakar över dina ögon
Med mina redan åldrande händer
Håller jag din hand
Med mina redan åldrande ögon
Vakar jag över dina.
Genom störtande världar
Som ett jagat urvilddjur
Kom jag till dig
Och väntar nu med dig i skräck.
Med mina redan åldrande händer
Håller jag din hand
Med mina redan åldrande ögon
Vakar jag över dina.
Jag vet inte varför eller hur länge
Jag kommer att vara hos dig
Men jag håller din hand
Och vakar över dina ögon.
Tittar man på själva skriftbilden verkar stroferna i den svenska versionen ha för långa armar.