Idag är det då trettio år sedan Berlin-muren berövades sin roll som fängelsemur för invånarna i DDR. (Att det inte var riktigt alla invånare i staten som satt fängslade behöver jag inte säga.) Jag ger nu ordet till medborgarrättskämpen Freya Klier och visar ett par korta anteckningar från den nionde och tionde november 1989:
Muren faller
Låt oss nu återvända till de modiga DDR-medborgare, som mellan Östersjön och Thüringer Wald gick ut på gatorna – medborgarrättsaktivister och uppkäftiga människor fanns det hösten 1989 i nästan alla större orter i DDR.
Jag själv hade kastats ut och fick inte beträda landet mer. Men jag tittade fascinerat på hur kolossen vacklade: Honecker avgick och i början av november biktade hans efterföljare Egon Krenz för Moskva hur det ekonomiska läget DDR verkligen såg ut med skuldberg och allt. Markus Wolf, KGB:s mönsterelev, försökte vid jättedemonstationen i Berlin den 4 november att göra reformkommunismen aptitlig för den DDR-trötta befolkningen – men vad fick han höra då? ”In med Stasi-medarbetarna på arbetsmarknaden!”
Det var obeskrivligt. Och sedan kom den där natten, när en utmattad gränsofficer gav anvisningen ”Vi öppnar nu!”… Och var och en kan än idag säga vad han eller hon gjorde just då muren ”föll”…
Redan dagen därpå var det tjockt med bilar och människor vid gränsövergångarna och plötsligt befann jag mig bland östtyskar igen för jag bodde mellan Heinrich-Heine-Straße och Checkpoint Charlie i det så kallade ”zonkantsområdet” i Västberlin.
Den 10 november skrev jag så här i min dagbok:
Den hektiska stämning som omgav det historiska ögonblicket – stammande politiker, trafikkaos, blixtsammanträden… Skolkamrater till min dotter från Östberlin står plötsligt utanför dörren och de hade inte ens behövt visa id-kort, de släpptes bara igenom. Återföreningen äger rum i barnkammaren. Telefonsamtal från hela världen. Mina vänner i Kanada gråter, de ser i sin TV hur folk dansar på Berlinmuren…
Men snart fördunklades min stämning. Jag såg hur raskt partikamraterna hämtade sig igen: De högsta funktionärerna avsatte man visserligen för att göra gott intryck, men resten steg in i nya positioner. Stasi fick utåt ett nytt namn, men på insidan utvecklades det maffiaaktiga nätverket. Och medan man satte sig till rundabordssamtal försvann som genom ett trollslag stora delar av DDR-befolkningens tillgångar till utlandet och fastigheter överläts till pålitliga partianhängare. Kring årskiftet 1989-90 gick ryktet om att den östtyska statsbankens sedelpressar gick varma och att en insiderkartell försåg sig med det som kom ut.
Men ingrep då ingen? Efter att under våren 1990 en stor del av folkegendomen försvunnit in i partipamparnas snabbt grundade aktiebolag, anade jag vad som förestår oss i det förenade Tyskland. Och strax därpå upptäckte jag de första stora plakaten på några av gränsövergångshusen: Välj rätt i maj: SED-PDS!
(Den här texten publicerar jag främst för mina läsare på facebook. Ni som genom åren har läst pausträdet känner kanske igen texten och är ni intresserade av att återse mer av Freya Klier är det bara att skriva hennes namn i sökrutan.)
Intressant.
Säger som uppfinnaren från Sundbyberg ”tänkte inte på det”.
Du har snuddat vid var all statlig- och partiegendom tog vägen när DDR upphörde..
Måste ha varit enorma tillgångar som bara ”försvann” vid implosionen?
Finns det några utredningar om detta eller är det något likt i mini-DDR Sverige ”talar man inte om det finns det inte”?
Vore kul at få veta.
Mini-DDR-Sverige. Herregud, har ni inte dragit det lilla dumkortet för länge nu?
Det riktiga DDR var en alltför allvarlig sak för dem som vill inhösta poäng på kritik av svensk demokrati.
Men om det absolut ska kritiserar i dagens situation, ta utförsäljnings-sverige, där mängder av skattepengar sugs upp av privata bolag och slussas utomlands, inte sällan till det högst odemokratiska och möjligen DDR-lika SaudiArabien. Godnatt!
Bara några enkla saker..
– Vi har en sk ”Public service”, helt finansierad och beroende av staten
– Vi har tidningar som i allt större utsträckning lever på statsbidrag..
– Vi har politiska partier som är nästan oberoende av medlemmarna och som mest lever på statliga bidrag.
– Vi har en regering som motarbetar oberoende nätmedia/information via samarbetet (hot?) med de stora drakarna
Staten (s) styr informationen till folket.
– Har du ”fel åsikter” kan det kosta dig ditt jobb.
Bekant?
Vi har reklamteve som förstör varenda konstnärlig film och konsert.
Vi har sjukvårdsbolag som inte bara lever på skatter utan också exporterar folkets pengar till lämpliga objekt i Saudiarabien eller Var Som Helst.
Vi har skolföretag som (när de inte snabbt går i konkurs) lever högt på svenska folkets skatter och skolpeng och exporterar sina överskott till olika banker samtidigt som de skär ner på personal.
Vi har skandalen Karolinska, Skandalen Apotekstjänst, och företagare som pga korkad upphandling kan gå direkt från videouthyrning till ansvaret för hela folkets sjukvårdsartiklar.
Om du vill att frihet ska befria oss från det – Go ahead! Ta med dig Svenonius, hennes miljoner och hennes jävige make på kuppen, de har förstört Stockholms sjukvård för decennier framöver. Men de fick fler miljoner till sin fina M-”DDR”-familj.
Ärligt talat fattar jag inte varför du känner ett sådant behov av att tala om andra saker när jag nu en gång (annars tiger jag numera för det mesta för att det känns meningslöst att tala) – på grund av trettioårsdagen av murens ”fall” – lägger in en text som behandlar det där landet. Skriv ”Erika Riemann” i sökrutan.
Apropå Sverige då det begav sig: http://bodilzalesky.com/blog/2009/11/23/ur-medlemsbladet-sverige-ddr-palmes-besok-i-ddr/
Jag menade som sagt att just minnet av DDR och allt vad det innebar är så pass extremt allvarligt att jämförelser med Svt och ”åsiktsförtryck” förefaller mindre seriösa i den tid vi nu har i Sverige.