Nu har det snart gått en vecka sedan text och bild publicerades i Hufvudstadsbladet, så nu tycker jag de kan få komma hem till mig igen:
Under åren här i Zagreb har jag inte så sällan kommit att stöta på den finlandssvenska litteraturens bärare. Ur minnet plockar jag nu Catharina Gripenberg, Kjell Westö och Sanna Tahvanainen. Säkert har det varit fler. I dagarna har staden mellan berget och floden gästats av ytterligare två: Mia Franck och Hannele Mikaela Taivassalo. Deras besök är inledningen av ett samarbete mellan Hrvatsko društvo pisaca (Kroatiska författarföreningen) och Finlands svenska författarförening. Med sig hade de romanerna ”Bombträdgården” (Mia) och ”In transit” (Mikaela). Första anhalten blev Filosofiska fakulteten, där de samtalade med en grupp svenskstudenter och mig om sitt skrivande och om utdrag ur böckerna vi hade fått läsa. Bland kommentarerna minns jag Lisas ord till Mikaela om att hon tyckte om beskrivningen av flickan Galadriel:
”Hon såg därtill ut som ett alldeles vanligt barn. Håret fjuniga och tunt, elektriskt svävande kring hjässan. Armar och ben.”
”Just så – armar och ben, det är en människa”, sa Lisa. En stund vistades vi sedan i ett avsnitt av ”Bombträdgården”. Det handlar om en flicka som efter krigsutbrottet ska skickas till Sverige och om andra barn också som ängsliga går mot det okända. De finska krigsbarnen. Mia sa något om att man ännu skriver om detta och att hennes mamma hör till dem som berättar medan många hellre tiger. Josip sa då – apropå kriget på Balkan – att många undviker att tala om det eller att man, som hans farmor, i så fall inskränker sig till att tala om bristen, om det man inte hade då.
På kvällen blev det sedan läsning och frågestund på biblioteket Bogdan Ogrizović. Ganska snart var vi inne i texterna och jag kunde inte låta bli att fråga Mikaela om namnet ”Galadriel”, som snurrat i mitt huvud ett tag. Svaret blev ett slags kometsvans runt hela verket, slumpens finger i allt vardande. Ja, och så läste vi ”Bombträdgården” och jag ville säga något till den här passagen:
”Tanten håller en nalle i handen, hon knådar och knölar om nallen, jag vill säga åt tanten att låta bli, men jag ser på hennes ansikte och all min önskan att tala med henne försvinner.”
Jag kunde inte säga något. Textens ord gjorde mig stum. Jag kände att jag visste alldeles för mycket om tanten, om nallen och om flickan.
Och så talade vi naturligtvis – detta ville ju publiken veta – om vad det innebär att vara en del av den finlandssvenska litteraturen och båda författarna kom fram till att det är ett privilegium att få skriva inne i tre litteraturer: den finlandssvenska, den finska och den svenska.