Dygnethar slagit sin cirkel på ett vänligt sätt. Det började i eftermiddags när Miki och jag satt en stund på Cooltura med Vesna och drack det vi drack. Samtalet minns jag inte men stämningen var mild och öppen för skratt. Så kom kvällen och vi begav oss in till stan. Det mörknar fort men om mörkret inte är kallt är det ett skydd. Vi gick i trevligt sällskap upp till Opatovina och in på en av barerna där. Miki blev översvallande vänligt mottagen av en av barmännen.
Och sedan gick kvällen med öl och gottpinnar och det fanns även andra pinnar utströdda över golvet, riktiga kvistar, så Miki behövde inte ha tråkigt. Vi människor pratade om sanning och lögn och jag visade min tröja som säger RAKA RÖR på framsidan och nynnar ”O Bakre, o Bakre, laku noć” på ryggen. Jag sa något om Bakar och om det mystiska stora kolröret i hamnen som andas underjord eller havsbotten. Timmarna gick och vi bröt upp för att söka upp en annan bar och till sist hamnade vi någonstans en bit upp på Radićeva och där slog vi oss ner.
Några ganska unga män bad om att få befria Miki från kopplet och efter lite tvekan lät jag det ske och Miki sprang glatt runt bland borden och hälsade tills en ung man från Karibien dök upp vid bardisken med kamphund i koppel. Jag gick fram till honom och frågade något vagt om hunden. Ynglingen pussade mig på kinderna – artigt, tror jag, så där karibiskt artigt – och sa på franska att hunden var from som ett lamm. Då kom Miki från baren och blåste upp sig och började skälla argt, så verkade det i alla fall, och jag tog snabbt tag i selen och förde bort honom. Karibiern log lite och sa att ”det är nog er hund som…”. Jag log tillbaka och medgav på hemgjord franska att det nog var Miki som var kamphunden. Och så blev det natt och Miki och jag skildes från vårt sällskap och travade hela vägen hem längs svagt belysta gator.
Och så kom morgonen mjuk och vacker och vi åt frukost och tog sedan spårvagnen in till stan för att träffa vänner. En ljum vind gick genom gatorna och luften var mild och behaglig. Vi gick upp till Trg och sedan vidare längs Tkalčićeva.
Tillvarons hand höll oss i ett skyddande grepp, tycktes det, och vi drack kaffe bakom den där lekplatsen som finns någonstans halvvägs längs gatan. Vi talade om allvarliga ting men utan att känna allvarets strävhet. Det är ju så när man är på läsidan av existensen. Och det blev eftermiddag, vi skildes och Miki och jag gick längs Zrinjevac ner mot Glavni kolodvor.
Jag kände att jag just fullbordat ett lyckligt varv med jorden genom världsrymden.