Afrika låg i luften sedan gårdagskvällens samtal med Felix om Coetzee och Sydafrika, så när Toma ikväll föreslog att vi skulle undersöka en nigeriansk restaurang på en av Ilicas bakgårdar passade det väl in i mina tankelinjer. Vi tog spårvagnen till Britanski Trg och klev av och gick sedan in genom ett portvalv. När vi kom var det egentligen stängningsdags men det gjorde ingenting, det fanns ännu mat kvar. Inomhus var det mörkt och luftkonditioneringen var brutalt kall. Några män satt och tittade på en fotbollsmatch mellan Nigeria och Madagaskar. Vi valde att sätta oss ute i värmen på verandan och jag tyckte mycket om trägolvet och Miki gillade utsikten över kattlivet på gården. Medan vi väntade på maten drack vi lite gemišt, mangojuice och öl.
”Welcome to Mama Veek’s” stod det på en skylt vid dörren.
Och så kom Mama Veek ut med maten, två skålar med gulfärgat ris, kanske pumpa och kikärter, lite köttfärs och en röd sås. Vi funderade över vad det gula kunde komma ifrån, inte saffran väl, kanske någon sorts curry. Jag funderade på gurkmeja men kunde inte komma på något ord för det på något annat språk än svenska och till sist började jag undra om det verkligen fanns något som hette så.
Vi åt och blev mer än mätta och så pratade vi lite om det kladdiga plastbordet och kontrasten mellan det och den vackra träverandan. Jag sa något om att jag ville återvända för verandan, för den märkliga atmosfären i det inre och för att Miki inte sågs som något problem varken inne eller ute. Ja, och för att han själv verkade tycka att det var ett bra ställe. Dessutom borde vi testa att göra ett besök när det är öppet på riktigt.