Vi hämtar oss lite efter de heta dagarna medan vädret pumpas upp till ny hetta igen. Zagreb går inte in i samma sommardvala som förr om åren, men här ute i våra kvarter är nog allt som förr. Folk sitter i barerna och pratar och låter tid och väder strömma över dem. Och jag anar varför väder och tid täcks av samma ord på en del språk: vrijeme – tempo…
Miki och jag gör ingenting och mitt ingenting består av att vakta och rätta tentor. Mikis ingenting består av någonting annat. Han flämtar inte utan ligger fint utsträckt under det öppna fönstret. Idag blir det inte hett och jag försöker få luften att gå från fönstret i balkongrummet till sovrumsfönstret och tillbaka, men ”tomrummet” är fortfarande kvavt och jag kan inte övertala det att släppa det där som på italienska så målande heter ”afa”.