Lite halvt oplanerat tog vi tåget till Ljubljana vid middagstid i lördags Christine, Miki och jag. Ja, det hade alltså funnits en vag plan ganska länge men den innehöll rätt många osäkra punkter nästan ända fram till avresan, men så föll alla fragmenten på plats och vägen låg klar framför oss. Och vi njöt av färden, särskilt Christine och jag, för det är en av de vackraste järnvägssträckorna som finns, särskilt längs Sava mellan Sevnica och Zidani most. Undantagsvis lät jag bli att fotografera – inte ens min speciella trädgrupp tog jag någon bild av – i stället tog Christine desto fler bilder. Någonstans mellan Zidani most och Trbovlje korsades solljuset av miljoner diamantliknande regndroppar. Vi öppnade fönstret och luktade på solregnet och grönskan. Och så for vi förbi den enorma skorstenen, den nästhögsta i Europa, har jag hört. På slutet av resan hade vi Sava på den andra sidan, för sådan är ju verkligheten. Vi tittade på de små husen med sina välskötta trädgårdar och på bergen i bakgrunden och här och där på toppen av en kulle lyste en liten kyrka vitt, allt enligt det där speciella slovenska signalementet, ni vet. När vi kom fram hade himlen tjocknat och mörknat och vi skyndade på stegen lite. Vid Prešerens staty skildes vi åt för där väntade författaren som Christine just nu översätter och honom skulle hon prata med. Miki och jag fortsatte genom stan och hem till Igor, där vi först tittade en stund på Giro d’Italia av skäl jag nu undanhåller er. Själv la jag mest energi på att komma på vilken del av det alpina Italien det var vi såg. Igor sa något om Valle d’Aosta, men utan att säga något tänkte jag på en resa förbi Bardonecchia för länge sedan. Jag mindes min oro från den gången, men sköt beslutsamt undan den. Ute strilade regnet någon timme eller mer. Sedan – ungefär samtidigt som regnet upphörde – dök Christine upp och vi gav oss ut på stan i den friska nytvättade luften. Det blev en rundvandring under Igors ledning för det är ju hans hemstad och han kan den utan och innan och Christine åker inte så ofta till Ljubljana och jag kan alltid lära mig något nytt, som jag glömmer eller gömmer eller förvandlar till något annat.
Vi pratade om annat än det vi såg också och vi var på gott humör och staden tog väl emot oss och vi gick i dess gränder och över dess broar och gladde oss förstulet över att inte alla hus hade perfekt puts. Så är det när tillräckligt många har det.
Floden var mycket grön bland det gröna. Och högt uppe på sin kulle vakade borgen över staden. Och träden lät sitt långa hår hänga tungt ner mot vattnet.
Jag minns inte riktigt hur vi gick men det blev några ellipser eller spiraler tills vi sett det mesta av det innersta. Hungern började göra sig påmint och vi styrde stegen mot den lilla biskopliga restaurangen Pri Škofu, där vi åt mycket gott.