Det är den tiden på året eller snarare en av de två tiderna, när Gabi och jag kommer på att den väldiga parken Maksimir finns och ligger inom räckhåll för oss, för var och en av oss från sitt håll. Hela året ligger den där, men långa tider finns den inte i medvetandet mer än som ett slags avlägset minne.
Gabi, Miki och jag gick in genom huvudingången och följde sedan den raka promenadvägen fram mot utsiktstornet med kaféet på höjden. Det var ganska mulet men luften var ljum och det luktade vatten och något blommigt.
Nedanför tornet svängde vi åt höger och slank in i en allt grönare och frodigare värld. Utan något egentligt mål följde vi de små vägarna i spiraler och halvcirklar och lite uppför och lite nedför.
Vi kom förbi sjöar och små paviljonger som var insmugna bland träden lite här och där. Gabi och jag talade om stormen för här och där såg vi omkullblåsta träd och vi talade om järnvägen längs Balaton. Miki hälsade på hundar vi mötte och gjorde några försök att smita in i skogen.
Så knatade vi uppför en backe för att som vanligt titta på Švicarska kuća, det schweiziska huset, som förr hade en servering, men som nu bara står där och vänder ryggen åt alla håll. En snygg rygg i och för sig. Vi läser på en skylt att det också kallas för det tyrolska huset och vi skrattar lite åt att Tyrolen och Schweiz får vara samma sak.
Nu var det lite nedförsbacke mot serveringen vid utsiktstornet, så vi följde vägen dit och för att sluta cirkeln och avsluta promenaden med en kopp kaffe. Då och då tittade solen fram och det blev lite svettigt och vi människor lutade oss lite mot väggen medan Miki bekantade sig med en ung labradortik.
