Nyss gick jag längs en gata som jag inte satt fötterna på sedan de tidigaste åren här, de ännu skenbart – allt som har med trygghet att göra är alltid skenbart – stabila Londi-åren och jag tänkte förstås på Londi när jag gick där längs Kruge. Jag tänkte utan att tänka, tankarna gled runt av sig själva, som ett slags mild vetskap. Plötsligt – ja, det var faktiskt plötsligt – fick jag syn på ett trähus av den där Turopolje-typen, som jag ägnat så många rundfärder i omgivningarna åt tillsammans med Vesna och Miki under hösten som gick.
Åsynen av huset gav mig ett slags sinnesfrid för egentligen var jag på väg till en lite olustig provtagning (nej, jag tänker inte ge några detaljer om just detta), som sedan ändå inte blev av på grund av ett missförstånd. När jag senare gick ut från dom zdravlja med oförrättat ärende, tänkte jag att jag kanske håller på att lära mig något, även jag sedan också hånlog lite inåt mig själv: ”Vad ska du ha denna lärdom till?” Nå, men vad är det jag lär mig då? Eller vad har jag lärt mig nu igen? Jag har lärt mig att det inte är någon idé att försöka få vissa saker gjorda, innan man kan börja med andra. Sådant föder ett slags meningslös och linjärt inriktad brådska. Nej, nu får ni inte missförstå mig som att detta skulle betyda passivitet eller uppgivenhet. Sakerna förhåller sig helt annorlunda. Jag vill göra allting – ”allting” betyder det det betyder – undan för undan, liksom i bredd men utan tankens beskäftiga brådska. Den enda brådska jag vill låta finnas är ett slags omutlig strävan: jag gör det här, det där, det där andra och femtioelfte, men inget får störas av några dumma önskningar om högre hastigheter än de möjliga. Så här: det där gick inte nu, då gör jag det där andra och sedan det där. Jag försöker fördela kraften så att jag inte hoppar över att göra något som någon annan (som jag bryr mig rimligt mycket om) behöver av mig bara för att det skulle vara skönt att vara färdig med något visst annat. Viktigast av allt är att ingenting som skulle kunna härja i själen som ”viktig” brådska får något som helst företräde. Jag vill röra mig lite sökande från stock till stock på den strömmande floden, inte framåt, inte bakåt, inte åt sidan utan lite obestämt och intuitivt hit och dit som någon som varsamt och noggrant driver en fårskock framför sig. Livets fårskock.