Jag tillåter mig att backa lite från helgens händelser i Brežice för att i stället titta lite på platsen i ett försök att hitta dess ande. Till ingens förvåning så tittar jag mer på det lätt förfallna än på det nya eller till punkt och pricka välskötta och renoverade. Det kan man naturligtvis ha invändningar emot, men jag är i samma mån fri att inte bry mig om dem. Jag älskar de gamla husens sätt att vistas i landskapet, att bli ett med omgivningen.
Och träden betyder så mycket för mig, särskilt de där parkträden som lämnat sin skog och nu leker medspelare till hus och människor.
Jag funderar lite på om man kan se att vi är i Slovenien eller om detta lika gärna hade kunnat vara Kroatien. Är de här husens milda förfall på ett speciellt sätt slovenskt? Jag tycker det, men jag förstår också att det kan vara inbillningen som leder mina föreställningar här. Och jag låter gärna inbillningen vara min ledstjärna.
Fast slottet och vattentornet längst bort på den sista bilden är förstås så välkända att det inte finns någon plats för några fantasier. Här är vi på ett övertydligt sätt i Brežice. Och nog känns det som världens mitt.
