”De stora markernas vila”

Det här händer säkert nästan alla någon gång: Man letar efter en formulering i huvudet, en formulering som man är säker på att man behöver för att släcka sin skönhetstörst. Under de senaste månaderna har jag letat efter en textrad, ja, jag säger textrad och inte formulering, för jag var ganska säker på att det var något skrivet. Gång på gång, särskilt om morgnarna har känt att jag varit nära att hitta den. Jag anade ett ganska kyligt vårljus över vida marker och jag försökte gång på gång sätta ihop meningen: ”Det var på våren, strax före de stora…”, tänkte jag, men nej, det var inte så den skulle lyda, men jag kände vinddraget av den. Någon scen ur Theodor Storms ”Schimmelreiter” fladdrade förbi, någon red längs en vall strax ovanför havet i ett kallt men starkt vårljus.

Idag fann jag raden eller formuleringen och jag vill berätta om det lite äventyrliga förlopp som föregick finnandet. Min vän Eva Runefelt är just nu i Polen till en Tranströmer-sammankomst, där polska och svenska poeter läser sina dikter. Ja, ungefär så, det är säkert ingen riktigt bra beskrivning, för jag vet inte. Men jag vet att Adam Zagajewski är där och hur det nu kom sig, så vandrade mina tankar för en liten stund sedan iväg i ett slingrande bara till hälften medvetet letande efter två dikter som jag i minnet tyckte hade något gemensamt, en av Adam, en av Eva, något med ett grönt och sankt flackland med några små hästar. Jag hittade Zagajewskis dikt – i Anders Bodegårds översättning. Det är ”Postumt opus” och jag identifierade två bitar med minnets sökljus. Här är den första:

Vi visste inte om vi var kvar i Holland

eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.

Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig

i skymningsvecken; man kunde ana

närheten till svart kanalvatten,

Men var är hästarna? Jag var ju säker på att de skulle vara där och ja, jag finner dem någon strof nedåt, men kanske inte alls i det där fuktstinna grönskimrande landskapet:

Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,

hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande

från osynliga hästar på bete. Det var som om

natten skrattade för sig själv, överlycklig.

Ja, och Evas dikt var ”Polderland”. Det visste jag egentligen från början, men jag kom bara ihåg den på ett dimmigt sätt, så när läste igenom den blev jag mycket förvånad eller snarare helt handfallen:

Som svävande reflexer
betar de kortväxta hästarna
de ljusa poldrarnas gröna vatten
Djuren försvinner och uppstår
i det vinklade ljuset, hjärnljuset
Tyngdlösa
Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila
över år
som rotar en ny växtlighet
Gräsfåglar, alléer av vindrosor
och nätternas karminljus
ännu inte utslaget

Ja, för vet ni, just i den dikten finns de där raderna som jag famlat efter i månader, som jag om och om igen på nytt har försökt uppfinna. Nu behöver jag inte det mer. Nu kan jag vila i den här raden – som är två – och känna det makalösa vårliga uppvaknandet över en kantrande jord:

Det är efter uppståndelsen, april
De stora markernas vila