Idag är det en stor vårdag med högt i tak och glada vindar virvlar runt den ljumma luften. Jag fortsätter mitt återinträde i världen. Alla vägar är längre än före benbrottet och jag tycker mig färdas genom dimensionerna. Nej, jag drömmer inte, jag håller hårt i Mikis koppel och stödjer mig metodiskt på kryckan och jag tar mig framåt. Imorse gick vi längs Rapska ner mot Folnegovićeva. Vi svängde in vid de gamla garagen och jag kastade lite boll – ja, nu har jag boll med mig på promenaderna – och Miki hämtade den eller lät bli.
De blommande plommonträden doftade sitt rus till oss. Och så fortsatte vi nedåt mot gatans slut och svängde in på den där gräsplanen där hundar egentligen inte får vara eller så är det bara förbjudet att vara där på vardagarna när alla bilarna står där längs kanten. Omöjligt att veta och kanske också lite onödigt.
Jag fäste den långa linan vid Mikis koppel igen och kastade iväg en pinne som Miki fångade men lät bli att bära tillbaka, men själv kom han tillbaka, så han fick sin ostbit.
Ja, och så bollade vi runt lite och ibland kom Miki tillbaka med bollen, ibland inte och allt var bra. Och solen värmde allt mer.
Till slut tröttnade Miki på bollen och sprang inte ens efter den när jag kastade. Och jag förstod honom. Hur länge kan en sådan här trasig tennisboll vara rolig egentligen?
Under tiden hade en timme hunnit gå sedan vi gick ut, så jag tyckte att vi kunde vända hemåt. Men när vi kom till Simpas terrass sken solen så vackert att jag bestämde mig för att först ta en kaffepaus. På terrassen satt redan några av husets barnfamiljer eller i alla fall föräldrarna, barnen lekte med bollar i gräset under träden och lille Luka kom fram och hälsade på Miki.