Möjligheterna ökar. Det går inte snabbt men de ökar och jag ser hur vår värld växer. Igår gick vi på egen hand till parken vid lekplatsen igen och den här gången hade jag med mig den långa linan. Jag fäste den vid Mikis koppel och så kastade jag pinnar från bänken där jag satt. Lite ostbitar hade jag i väskan för att göra det hela ännu bättre.
Och Miki förstod leken och sprang efter pinnarna. Visserligen bar han inte alltid tillbaka dem, men själv kom han alltid tillbaka och det inte bara för att linan sträcktes. Tricket med ostbitarna tyckte han var lockande.
Ja, så vi var väl där nästan en timme och lekte pinn- och ostleken. Och imorse gick vi åt ett annat håll och jag klarade morgonrundan, trots att jag var lite stel efter natten. Sedan kom Toma och tog Miki på en språngrunda och nu kommer strax Gabi och till kvällen tar Vesna hand om promenaden. Så länge vädret är vackert och så länge helgen varar går nog allt bra och sedan kanske jag redan är lite stadigare på benet. Rörelsen går framåt enligt principen ”polako” och jag förväntar mig inte att ni ska tycka att det är spännande.