Nej, jag går inte ut i våren, ingen har tid att följa mig idag. I stället kommer våren med sitt ljus in till mig genom det öppna balkongrumsfönstret. Jag tittar ner i ”parken” och ser gamlingarna på bänken. Kanske vinkar de, men solen bländar mig, så jag ser inte riktigt vad de gör. Och solen värmer ända in i seneftermiddagen.
Jag sitter bland dikterna – ja, Else Lasker-Schülers – och jag söker efter de rätta orden till mina översättningar. Långsamt kammar jag igenom språket. Inte det, men kanske det. Jag märker att orden riknar och får nya och åter nya gestalter. Och jag tackar i hemlighet Ervin R för att han gav mig idén att börja igen. Ja, egentligen sa han inget så där exakt, men han liksom pekade med tanken och jag förstod. Och nu går jag den här vägen, som jag nästan glömt, men som är så välbekant och så välsignad att gå.