Sedan någon dag är jag tillbaka hos Else Lasker-Schüler och samtidigt rotar jag bland mina översättningar av hennes dikter och prövar nya grepp och vägar. Benbrottsundantagstillståndet ger absurt nog nya tankar. Och nu har jag tagit ett helt nytt steg och försöker mig på den oöversättliga, tätt knutna ”Ein alter Tibetteppich”. Nej, egentligen går det inte för spännramen är så trång, väven så in till minsta maska precis, och dikten samtidigt så helt perfekt, så skrämmande perfekt och ändå vild och fri på sin smala plats, att det inte går att ta den med sig till ett annat språks dimension. Men jag försöker ändå, för att sedan försöka på nytt och på nytt…
Ein alter Tibetteppich
Deine Seele, die die meine liebet,
Ist verwirkt mit ihr im Teppichtibet.
Strahl in Strahl, verliebte Farben,
Sterne, die sich himmellang umwarben.
Unsere Füße ruhen auf der Kostbarkeit,
Maschentausendabertausendweit.
Süßer Lamasohn auf Moschuspflanzenthron,
Wie lange küßt dein Mund den meinen wohl
Und Wang die Wange buntgeknüpfte Zeiten schon?
En gammal tibetmatta
Din själ som älskar min så högt,
Är med den förenad i vårt matt-Tibet.
Tråd vid tråd, färgsvall under kärleksnatt.
Stjärnor, famnande varandra himmelsvitt.
Våra fötter vilar på en dyrbar skatt,
Väft-i-varp-väft-i-varp tusenmilavitt.
Ljuvligaste lamason uppå din myskmalvtron,
Hur länge ligger nu din mun på min
Din kind mot min i brokigt skimmers timmar?