Kanske är det för att jag i dessa dagar lever i en alltför trång krets där tankarna aldrig luftas ut, kanske är det för att Coetzees röst är för betvingande eller för att mötet mellan en dikt som dyker upp i Merete Mazzarellas Den försiktiga resenären kolliderar så hårt med bilden av tillvaron på farmen i det sydafrikanska inlandet, där Coetzees huvudpersons dotter just blivit våldtagen av tre män. Ja, jag funderar alltså fortfarande över kolonialismen och närmare bestämt dess följder för kolonisatörernas ättlingar. Mazzarella citerar dikten ”My country” från 1904 av Dorothea Mackellar och säger om den att den ”trotsigt ställer det australiska landskapet mot det brittiska”. Så här lyder den andra och sista strofen:
I love a sunburnt country,
A land of sweeping plains,
Of ragged mountain ranges,
Of droughts and flooding rains.
I love her far horizons,
I love her jewel-sea,
Her beauty and her terror –
The wide brown land for me!
Mina tankar tränger sig på mig och jag läser om ett textställe i Coetzees Disgrace. Det handlar om ett samtal mellan far och dotter efter att dotterns farm blivit utsatt för en våldsam attack. Fadern, som själv blev bunden, slagen och bränd, försöker få dottern att tala om vad som hände henne under samma tid och han vill dessutom att hon ska polisanmäla det. Hon svarar:
”What happened to me is a purely private matter. In another time, in another place it might be held to be a public matter. But in this place, at this time, it is not.”
Och sedan frågar han: ”This place being what?”
Och hon svarar: ”This place being South Africa.”
Vad vill jag nu med detta? Jo, jag vill säga att i Sydafrika kan de vita inte säga ”The wide brown land for me!” eller i alla fall inte alls på samma självklara sätt som de vita i Australien kan göra det. Och varför är det så? Om kolonisationen går ända till slutet, tills de som först levde i landet inte längre finns eller är helt slagna, då känner kolonisatörernas ättlingar att de, utan att någon skugga faller över dem, kan säga att det här landet är mitt (och jag älskar det). I Sydafrika har de vita under lång tid våldfört sig på den ursprungliga befolkningen, men balansen mellan folken är en helt annan än den i Australien. Eller i Amerika för den delen. Och skillnaden har väl inte med moral att göra även om den förstås ändå har det på ett mer skruvat plan. Tanken svindlar och människan och hennes historia blir så skrämmande och så obegriplig.