Idag står allting stilla. Miki är hos Vesna och jag arbetar mycket långsamt – när jag inte sover. Sömnen faller över mig gång på gång som ett tungt täcke, veckat enligt något för mig okänt mönster. Jag drömmer långa slingrande drömmar som ibland låter sig drömmas om eller drömmas om. Ja, ni sätter accenten där ni vill, men helst på två olika ställen, om ni bryr er om vad jag menar. Jag drömmer om kolonialismen och det är föstås Coetzee och Disgrace som för mig dit men också Mazzarellas Den försiktiga resenären – på kryssningsfartyget Braemar finns en engelsman som med ett slags emfas kallar Zimbabwe för Sydrhodesia. Det är kolonialismens spår i Sydafrika och Australiens som ekar mot varandra i drömmen och minnet av böckerna. Under och i händelseförloppen i Disgrace finns ett stadigt pekande på de vita sydafrikanernas snara exodus eller utmönstring. Rörelsen går från inlandet ut mot kuststäderna.
I drömmarna ser jag skuggor av mina tankar om skuld, skuld för att man är född där man är född, skuld för vad fäderna gjort. Och så randas dessa tankar av underströmmar i Disgrace, de vita måste bort innan det görs för dem. Och i drömmen hör jag ord på afrikaans och som vaken undrar jag varför de låter mer koloniala än de engelska, när engelskan ändå är det utan jämförelse största kolonialspråket, så stort att det lyckats slingra sig ur den koloniala kappan. Och från dagarna i Kapstaden minns jag namn som Signal Hill och Company’s Garden. I någon av drömmarna frågar jag Coetzee varför han flyttade till Australien. Han svarar inte utan vrider på huvudet och vänder sig bort och jag vaknar och tänker att han är tryggare där, för i Australien är de vitas timme inte slagen, de ursprungliga är för få och för svaga, som i så många andra delar av den av européerna koloniserade världen. Och engelskan och spanskan är världsspråk som många måste lära sig.