”Det finns bara dåliga kläder” eller hur är det nu man brukar täppa till munnen på den som mest av allt tycker om sol och värme? Jag lyssnar inte, i stället känner jag en skräckblandad sorg över detta att veta att varje år får flera månader bortslitna från sin kropp och nedsänkta i kyla, väta och mörker. Vintrarna gör livet kortare. Nyss när jag gick längs Brijunska här bakom tänkte jag i den kyliga gråfukten att denna tid är helt avklippt från solens och glädjens dagar i september och oktober. Nu dröjer det länge innan det går att bygga en bro till eller från oktobervärmen. Den här delen av året är ett hål i livets brokiga strumpa. Om ändå solen hade kunnat titta fram en stund igen! Ja, för ljuset hjälper ändå lite – väldigt lite – i kölden, men nej, vi har grått. Och rått och jag funderar på det där idet igen. Idet är en tänkt tillflyktsort men också en symbol för hålet, det där icke-varat. Framför mig spikar jag trotsigt upp en bild av bergen ovanför Corvara med sol och blå himmel. Blir jag glad? Egentligen inte. Vackert, men för kallt, för abstrakt liksom. Ingen varm andning.
