En vinterresa

Cirkeln är sluten, ännu en av dessa ojämnt glidande elastiska cirklar, och Miki (Manojlović) – compagno di strada, compagno di tutto e di niente – och jag är tillbaka u Zagrebu. Jag gav mig av, och Miki fick följa med, av två stora skäl: för att jag ville vara med Alexandra igen och för att jag inte ville vara här på Sigečica på Londis dödsdag. Resan var nödvändig även om jag egentligen skräms av resor på vintern, särskilt om de går till vintriga trakter. Jag har inget lätt förhållande till vintern, kanske är jag björn eller något annat djur som väljer idet framför omkringströvandet i kylan och mörkret. Men jag är inte fri att vara björn. Och den här resan blev bra, till största delen i alla fall och jag tänker hemlighålla vad som var mindre bra.

Vi kom till Ljubljana någonstans strax för jul och gick med Igor på stan och betraktade stadens vinterprakt. Ja, vinternatt och ljusdekorationer kan lätt vara vackra och de samspelar utmärkt med min vinterskräck.

1IMG_4831

Vi åt och drack vin och vände på världen och historierna om Balkan och morgonen därpå for Miki och jag med tåg till Villa Opicina/Opčine, där Federico och Alexandra plockade upp oss med bil. Planerna ändrades löpande – det fanns så mycket att kombinera – och så for vi ner till Trieste och åt köttmackor da Pepi – stilenligt, ingen av oss glömmer Fulvio Tomizzas Gli sposi di Via Rossetti. Och så bar det av genom landskapet först västerut och sedan norrut, först till Veneto och sedan upp i Trentino-Alto Adige, först längs hav, kullar och slättland och sedan upp bland berg som höjde sig allt brantare och vildare. Och så var vi framme i det tidiga mörkret, fast bergstopparna lyste trotsigt och overkligt: Dolomiti, Alta Badia, Corvara. Och efter det kom dagarna däruppe i den alpina världen. Federico, hans föräldrar Giuseppe och Lella och hans syster Emanuela åkte skidor och Alex, Miki och jag höll till i byn eller på småvägarna och fälten utanför. Vi gick långa rundor och satt sedan på olika kaféer – mest på Bracun – och arbetade med våra texter, ja, Miki umgicks med gäster och värdar.

2IMG_4861

Runt omkring oss talade man ladino, tyska och italienska och vi lyssnade mycket på språkväxlingarna, som kunde ske mitt inne i en mening. Alex och jag läste och skrev och blinkade åt varandra när vi hörde något extra spännande. Särskilt roligt var det att lyssna på den stora, glatt bullersamma ägarfamiljen på Hotel Christian som ofta åt lunch/middag när vi drack cappuccino och arbetade vid ett bord strax intill. De talade omväxlande ladino och tyska eller snarare en spännande tysk-österrikisk dialekt och växlingarna skedde oftast när någon ny kom in i rummet, men också när man bytte tema. Då och då talades italienska, mest när man ville vara formell eller när det gällde vissa sorters mat. En av dagarna fyllde någon år och man sjöng på de tre språken och slog sedan övermodigt till med en engelsk version också. Vi blev lite bekanta med den unga ungerska servitrisen och under den här födelsedagen stack hon till oss av tårtan och några damer ur familjen berömde oss för att vi arbetade så träget.

3IMG_4855

Tidigt – nej, vad säger jag, inte så värst tidigt – på morgnarna gick Miki och jag en runda över markerna bakom hotellet. Vi gick över gult och vitt, över hö och snö och ovanför oss spändes himlen blå och bergstopparna visade att de var bergstoppar. Ja, och så rann dagarna iväg och det var dags för Miki och mig att skiljas från de andra. Fe’ och Alex tog oss till Castelfranco Veneto och därifrån tog vi tåget till Mestre och vidare till Trieste. Och där blev det kväll och natt och vi gick längs Canal Grande. I tanken går jag egentligen alltid längs Canal Grande.

4IMG_4955

Ja, och vi bodde hos Alessandra och Piero och tillbringade en lång frukost och en lång kväll med dem och talade om Holland och hundar och eländiga skattesystem på onämnbara platser – och om vänskapen. Och så bröt Miki – compagno di strada – och jag upp igen och tog tåget från Trieste till Ljubljana! Jag tror inte ni förstår utropstecknet här. Det finns verkligen ett tåg från Trieste till Ljubljana igen! Miracolo eller Sloveniens kloka tågpolitik, även om tåget vi åkte med verkade rätt italienskt och sträckan från Trieste till Villa Opicina/Opčine är orimligt lång. Nå, det betyder att jag kan åka till Italien med Miki utan att få skjuts av någon, det betyder frihet och frihet är värt lite väntan. Och så var vi i Ljubljana igen och på eftermiddagen – hela eftermiddagen – åt vi en fantastisk måltid med Igor på den serbiska eller jugoslaviska eller österrikisk-ungerska restaurangen Čad nedanför berget bakom hans hus. Ja, och på kvällen drack vi vin och vände ut och in på allt – världspolitik, hyckleri om världspolitik, barnafödande, Balkan, blodgrupper och livets tak höjde sig och luft kom in.

5IMG_4993

Morgonen efter gick Miki och jag en runda i Tivoliparken bort till Radetzkyslottet – där jag gått så många gånger med Londi.

Och sedan igår kväll är Miki och jag tillbaka i staden nedanför berget Medvednica. Imorse gick vi till grönsaksaffären för att fylla på förråden och Marijan tryckte båda mina händer och pussade med mig hårt på båda kinderna och sa ”ifall vi inte ses mer i år”. Ja, så vi är hemma.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *