Sörj inte utan gläds över detta eviga enahanda! Ja, vi satt i ”försänkningen” utanför Caffe Goran morgonen till även denna dag, Miki och jag. Solen förde oss dit.
Jag drivs av solenergin och känner mig lätt som ett tomt skal utan den, men Miki, han har sin egen inre motor, som pumpar kraft under ullkostymen. Och vi går och vi gick som så ofta annars runt runt och bort och hem. Jag sökte mig med blickarna in i de hemligt solbemängda innerträdgårdarna, platser där solen bor eller i alla fall uppehåller sig längre. Löven på vinrankorna är förtorkade men druvorna hänger där tjocka och blanksvarta.
Solstrålarna målade spelet mellan den spruckna flagnande putsen och den avklädda tegelväggen i de vackraste solfärger. Och bakom husen stod himlen rak och blå.
Jag tror att det var Andrzej Stasiuk som en gång sa att det enda som är värt att bry sig om är solens vandring över tingen.
Ansluter jag mig till. Helhjärtat.
Tack, Anneli! Alt gott!