Dagen har varit lagom lat och inhöljd i långsamt eller närmast lättjefullt arbete och arbetsnöje. Känn på det ordet, det finns. Ett par timmar satt jag och talade med Alex via skype om språkfrågor, om översättandets konst och konstigheter, om möjliga framtida forskningsområden för henne. Under andra av dagens timmar förberedde jag lektioner, gick igenom uppsatser, gjorde min kroatiskläxa och så städade jag lite motvilligt, men nu är det gjort – och snart ogjort igen förstås. Däremellan – som ljusa, luftiga ränder i det där ganska tjockvävda tyget – drog Miki och jag våra rundor genom kvarteren här. Ett tag gick vi längs den stora genomfartsleden Slavonska och kände oss som rymdresenärer, eller jag vet förstås inte vad Miki tänkte just där. Den lätta vinden var lite mildare än på sistone och ljuset mellan och genom molnen flöt drömskt. Huskropparna på andra sidan vägen såg ut att trängas och knuffas lite, några ville plötsligt ha bättre utsikt, verkade det som. Och gräset var nog just vintergrönt.
Och efter denna den längsta av dagens promenader satt vi en stund i Simpas uterum. Jag drack en kopp kaffe och växlade några ord med Ivans bror, som ofta står i baren på söndagar, och Miki tuggade på en tuggrulle. Ja, och så läste jag lite i ”Är svensken människa?” för att hålla jämna steg med studenterna. Jag måste alltid ha läst allting nyss för att det inte ska förlora sig i dimmiga obestämdheter.